Det blev biljetter!

Hurraaaaaa!! 

Inte till finalen, men till delfinal nummer två! Shit pannkaka vad roligt det ska bli!!!

Biljettsläpp!

Sitter just nu i kö till ticnet. Blir det biljetter till Eurovision eller inte? Spännande!

Nostalgilådan!

För ett par dagar sedan tog jag tid, och mod, till mig och packade upp en låda som jag har haft ståendes i diverse förråd och vindar och garage i säkert nästan 10 år. Tid och mod för att jag visste inte riktigt vad den innehöll.

Det visade sig vara en ren nostalgitripp tillbaka till universitetet! Där låg pärmar och kompendium och mappar och tidningsutklipp och mina artiklar som jag skrev för NWT och gamla anteckningsblock.

Jag sveptes med och mindes föreläsningar och diskussioner och underbara vänner och baguetter på Studs! Jag blev nästan lite sugen på att börja plugga igen. Läsa teorier och tänka kritiskt och skriva uppsatser.

I mina block fanns dikter och teckningar och konversationer med vänner insprängt mellan mind-maps och svårlästa anteckningar. Vilka tider!

Lördagsmys...?

Åh, vilken underbar morgon! Eller inte.

För inte är det speciellt underbart att vakna och tänka: "Ja, just det ja, kylskåpet har gått sönder". Så efter att ha hämtat in smöret och osten från altanen och ätit lite frukost började vi rensa ut allting ur kylskåpet. Kombinerat med googlande på vad man kunde spara och ackompanjerade av diverse barnskrik.

Fördelen är förstås just det där. Att man på allvar rensar ur. Och verkligen slänger saker. Det är märkligt hur mycket burkar och flaskor med mystiskt innehåll som kan gömma sig längst in och i lådorna. Nu är det borta!

Min kära sambo har åkt iväg för att shoppa nytt kylskåp. Han har fria händer. Vilket inte betyder så mycket eftersom det enligt internet bara finns ett kylskåp på lager som passar våra mått! Så kan det vara.

I alla fall. Underbar morgon. Jag ser positivt på det hela; vi får ett nytt, fräscht kylskåp som förhoppningsvis inte kommer att gå sönder på många, många år, och det kommer bara att vara fyllt med ny, fin, god mat. Hurra!

Det värmer fint i mammahjärtat

"Älsklingsmosa" säger jag när Moa kramar om mig och borrar in näsan i min hals. "Älsklingsmosa" upprepar Moa tyst och fnittrar.
"Och vem är jag då?" frågar jag.
"Älsklingsmamma!" svarar hon glatt.


"Godnatt Moa", säger jag när jag stoppat om Moa i hennes säng. "Sov gott. Älskar dig."
"Älskar dig, mamma", svarar hon lågt innan jag ger henne ett par slängpussar och drar igen dörren försiktigt så att det blir en liten glipa, precis som hon vill ha det.

Pyssel

Jag vet inte om det beror på att jag gått hemma och varit föräldraledig alldeles för länge. Eller om det är åldern som gör det. Eller om det beror på att jag har fått barn. I alla fall så har jag blivit alldeles pysslig. 

Jag borde nog ha en "pysselgen" med tanke på min mor och mormor som har gjort ungefär allt som går att göra. allt från att måla porslin och tälja trägubbar till att sy dockkläder, och det finns nog en liten i mig, även om den inte är så värst utvecklad. 

Moa tror jag däremot har fått en stor dos av pyssel- och konstintresset. Hon kan sitta länge, länge och pärla, måla, rita, skriva, klistra och pyssla. 

Här är hennes pysselvägg som jag ordnat åt henne, ovanför hennes egna skrivbord. Den gillar hon! 

Drömresa?

Jag älskar mina barn. Och Per. Över allt annat. Utan tvekan.

Men ibland får jag stor lust att packa väskan, lämna barnen hos Per, och ta första bästa flyg till ett varmt land och checka in på ett all-inclusive hotell. Sen skulle jag bara ligga på en solstol bredvid en pool, eller på en strand, med en paraplydrink i ena handen och en bok i den andra. Och så skulle jag ligga i en hel vecka. Inte göra något annat! Förutom äta lite gott från buffén då och då och hoppa i plurret med jämna mellanrum.

Himlars vad skönt det skulle vara!

Ja istället för nej

Långt innan jag fick barn tänkte jag att jag aldrig skulle säga nej i onödan. När jag väl sa nej skulle jag vara konsekvent och absolut inte ge mig för gnäll.

Så enkelt, tänkte jag, och skakade mycket naivt på huvudet åt andra mammor och pappor jag såg på bussen, i affären,  på restaurangen, i leksaksaffären och så vidare.

För det är verkligen inte lätt att låta bli att säga nej. Och det är definitivt inte lätt att vara konsekvent. Det är en konst som kräver övning och tålamod och en massa eftertanke.

Det är fruktansvärt lätt att säga nej utan att tänka sig för. Jag råkar säga nej till simpla saker, bara för att jag själv inte vill, inte orkar, inte har lust, är trött eller bara helt enkelt är vrång. "Nej, du får inte en sked, du kan äta med gaffeln". Så otroligt onödigt om det blir ett stort bråk eller gräl bara för att hon en dag har lust att äta sin mat med sked och för att jag inte orkar resa min lata rumpa och hämta en åt henne. Och så känner jag mig urfånig när jag har sagt nej till något som egentligen är helt betydelselöst. Speciellt om jag redan innan vet att det blir bråk och gråt och en viljornas kamp om vem som bestämmer. Och eftersom jag vill vara konsekvent när jag väl sagt nej måste jag snabbt bestämma mig för om jag ska fortsätta säga nej eller om jag ska ändra mig till ja innan hon (förhoppningsvis) hinner märka något.

Jag vill ju inte ha några strider i onödan. Bara om viktiga saker, till exempel om något är farligt för henne eller Ebba eller någon annan. Och då vill jag att hon ska veta att nej är nej och att det inte blir någon ändring även om hon skriker eller gråter eller ligger på golvet och sparkar med benen. Ja, barn gör faktiskt så. Det är så mycket enklare att säga ja för från början. Och trevligare och mysigare och både hon och jag mår bättre av det.

Dessutom är hon stor och kan få bestämma mycket själv. Jag kan lita på henne i mycket och hon kan få ta ansvar själv och hon kan också få misslyckas. Jag måste tillåta mig själv att låta henne prova på nya saker, att låta henne ha beslutsångest och ändra sig fyra-fem gånger, även om det är irriterande.

Jag tränar mig i att låta henne växa upp genom att säga ja isället för nej. Men herregud, vad svårt det är.