Slumpen eller ödet?

Jag har en ledig måndag. Per har åkt iväg för att jobba kväll, och redan efter en kvart har jag tråkigt. Så lite spontant så där så bestämmer jag mig för att Moa och jag ska åka iväg till Mega. Lagom utflykt en måndagseftermiddag tänker jag.

När jag äntligen fått på både mig och Moa alla vinterkläder så kollar jag telefonen och ser att jag har ett missat samtal. Ringer upp med en gång men får inget svar. Jaja, tänker jag och börjar knalla iväg till bilen. Med mobilen i jackfickan nu så att jag ska höra ifall att det ringer.

På Mega roar sig Moa med att köra omkring en kundkorg på golvet. Historien handlar inte alls om det, men måste bara i förbifarten säga att det var väldigt praktiskt - hon hade roligt i närheten av mig och fick inte för sig att springa iväg och gömma sig. Till slut körde hon iväg korgen till kassan, och när vi står där - ja det är nu själva poängen med historien kommer - vem kommer då inte in genom dörren? Jo, naturligtvis människan som ringt mig och som jag ringt upp men inte svarat. Hur sannolikt är det egentligen? Väldigt festligt!

Eller så är det inte alls festligt, utan bara jag som just nu är oerhört lättroad.

Stor tjej

I fredags fyllde vår lilla bebis två år. Alltså definitivt ingen bebis längre, utan en stor tjej.

Det är så himla fascinerande att se hur stor hon blir, hur mycket hon kan och vet och lär sig. Och samtidigt är det lite skrämmande hur fort det går.

Mest av allt bara härligt. Och jag måste bara skriva av mig lite av det hon kan nu, så att jag kommer ihåg till senare.

Hon låtsas att hon räknar saker: "En, två, fem, nio, sju, åtta!" Kan det låta när hon räknar duploklossar, prickar, hönor eller vad det nu är.

Färger är hon duktig på; blå, rosa, lila, gul, vit, svart, grå, orange, röd, grön och brun. Och så kan hon randigt.

Hon skojar och busar, gömmer sig, vill måla färger och låtsas att hon skriver. Ibland vill hon ha tofsar i håret, och när vi har satt upp håret så ska vi ta kort på henne. Sen ska hon se det. Hon tycker om att välja kläder själv ur lådan och om hon tycker att hon är fin ska hon gå och titta sig i spegeln.

Idag berättade hon att hon "förut", det vill säga ungefär tre veckor sen, gick med morfar och matade hönsen med smörgås, att hon nästan halkade men att morfar hjälpte henne. Och både jag och Per blir förundrade över att hon minns, och kan berätta om det. Den lilla, lilla människan som är våran.

Nyss har hon lärt sig att säga "snälla mamma", eller "snälla pappa" för att vi ge henne något, och det är hon snabb på att utnyttja. Och det är ju så svårt att säga nej till en liten guldlockstös som lägger huvudet på sned och säger "snälla mamma", så hon får som hon vill.

Älskade lilla unge, som snart ska bli storasyster.

2012

Vänta nu! Det är ju 2012! Ett nytt spännande år!

Det här ska bli året som:

* Moa fyller två
* Bebis nummer två kommer till världen
* Vi köper och flyttar in i ett hus
* Och bara är allmänt toklyckliga och tokkära!

Större krav än så ställer jag inte på 2012!

Sims för småbarn?

Jag undrar om Will Wright hade tänkt att 2-åringar skulle vara en målgrupp för Sims. Antagligen inte. Men Moa tycker i alla fall att det är väldigt roligt att titta på när jag spelar Sims. "Titta gubben!" begär hon och kryper upp i knät. Sen sitter hon där som en liten livekommentator medan jag får simmarna att äta mat, duscha, gå på toa, springa, åka bil, sova, läsa bok och så vidare. Vardagssituationer som hon känner igen. "Nu bebis vaken, nu gubben spela bas, nu tjejen mätt".

Vi har varit hemma några dagar den här veckan. Först hade Moa feber och var förkyld, snorig och hängig, så jag vabbade. Och när hon äntligen var frisk och pigg (förutom i näsan) så blev jag dålig. Vi har alltså bland annat fördrivit tiden med att spela Sims, det kanske inte är världens bästa sätt att underhålla ett litet barn - men efter att ha målat med fingerfärger, läst Labolinas Lina fyra gånger på raken och lagt samma pussel om och om igen i tjugo minuter så är det ganska skönt att få sitta framför datorn med henne i knät och klicka lite.

Idag mår jag redan lite bättre igen, verkar vara en snabb förkylning. Bara näsan som är täppt och lite tjock i halsen och lite allmänt småhängig. Så idag blir det en tur till Ikea för att köpa en ny säng till Moa. En stor säng till en stor tjej! Det ska bli intressant att se hur det går sen... om den bestämda lilla damen accepterar att vi flyttar ut "hennes" spjälsäng, och om hon går med på att sova i en annan säng.

Boston

Det är 71 dagar kvar till beräknad förlossning, den 8 mars. Jag ligger i sängen och håller handen mot högra sidan av magen och känner hur bebisen verkar flytta sig närmare, trycker ryggen, huvudet eller rumpan mot värmen av min hand. Då är det mysigt. Kärlek. Och jag längtar efter att få se vad det är för en liten människa, att få hålla henne eller honom intill mig och borra in näsan i mjuk bebishud och pussa på ett litet, litet huvud.

Vill upptäcka den här lilla krabaten som vi kallar för Boston.

För det mesta känns det som om tiden går alldeles för fort, jag hinner inte med. Det är bara drygt två månader kvar och jag har knappt hunnit vara gravid! Och ibland, som nu, vet jag inte hur jag ska orka med två månader till. Inte bara för att jag längtar som ovan, utan för att min kropp redan börjar tröttna. Fogarna gör ont, magen gör ont, det är tungt och slitsamt och energin tar slut så fort. Jag är så trött, så trött, och ledsen och frustrerad över att jag är trött och har ont. En förlamande, obeskrivbar trötthet som gnager sig in i märgen och tär på själen. Så känns det.

Idag är jag hemma och vilar för magen gör för ont. Varför vet jag inte, men det känns bättre om jag ligger raklång i sängen och andas sakta. Som om innehållet får bättre plats då och inte behöver trängas med mat och tarmar och stress.

Just nu önskar jag att jag kunde ligga raklång i sängen varje dag i två månader framöver och bara vila.

Veckorna innan jul

På det stora hela har december varit bra. Men vart tog veckorna vägen, kan jag undra? Alldeles nyss var det första advent och nu helt plötsligt är det bara några dagar kvar till jul!

Den här veckan har jag och Per semester, vilket är enormt skönt. Inte bara för att ha semester utan för att jag senaste tiden har varit väldigt, väldigt trött. Den lilla bebisen i magen suger ur mig nästan all energi. Och Moa tar resten.

Idag tog vi en tur till Marieberg för att handla de sista julklapparna. Nej, inte bara de sista förresten, utan nästan alla. Och aldrig mer igen tänker jag ta med en snart två-årig tjej dit för att stressa omkring! Hon tyckte förstås att det var himla kul och ville gå själv, men ville inte gå där jag och Per gick utan blev mer och mer rymningsbenägen och kutade iväg på sina snabba små ben! Tack och lov att vi var två, så att en kunde försöka handla medan den andra höll koll på henne. Till slut gav vi upp och gick och åt lunch. Sen somnade hon snällt i vagnen. Äntligen kunde vi gå och handla det sista i lugn och ro.

Extremt söt är hon i alla fall. Hon pratar massor nu, säger att "pappa läsa bajsen" vilket betyder Bamse. Och att hon "klappa pytteliten heff" vilket betyder hund.


Förra veckan var hon världens sötaste tärna i Luciatåget på dagis.

Första advent

För tre år sen brydde jag mig knappt om att julpynta något alls. Jag nöjde mig med att sätta upp en adventsljusstake som jag köpt på ÖB eller någonstans, och ställa upp de två tomtarna jag fått av farmor och farfar, Ibland la jag på en julduk på köksbordet också. Klart! Då var det jul.

Det är klart att det inte var så intressant då, jag var singel, bodde själv och åkte oftast hem till Värmland över julen.

Nu däremot kan jag inte riktigt få nog. Nu räcker det inte med en adventsljusstake i fönstret och en julduk. Nej, nu ska det vara gardiner och dukar och alla tomtar som finns ska upp! Jag har köpt kökshanddukar med julmotiv och pusslat ihop till en egen, ja, heter det också adventsljusstake?

Jag skulle vilja ha ännu mera tomtar och kuddar och dukar och kanske till och med en bonad att hänga på väggen. Jag skulle vilja ha fler ljus och naturligtvis göra en egen adventskalender till Moa. Tur att det är långt kvar till jul än, jag hinner med en hel del av det. Och så ska jag baka lussekatter och göra julgodis. Tillsammans med Moa förstås, och Per om han vill vara med.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha gått igenom en sån här förändring från att inte ha barn till att ha barn. Allt blir mycket roligare nu, att göra det juligt för någon annan och att se nyfikenheten och glädjen lysa i ett par barnögon över så små saker. Det är helt enkelt härligt. Livet blir härligt.

Tänder första ljuset.

Pepparkaksbak!