Marie med blogg

Det känns bra att ha rätt!

2012-02-13T15:11:00.003+01:00

24 dagar till beräknat, är i vecka 36+3 och jag har varit hos barnmorskan idag.

Känner mig lugn och trygg. Vilket förvånar mig lite med tanke på hur skräckslagen jag var förra gången. Men jag har mer koll den här gången, och det gör allt så mycket lättare.

Och det känns bra att ha rätt.

"Jag tror bebisen har sjunkit ner nu för det är tungt på ett annat sätt och trycker på så det gör ordentligt ont ibland", sa jag. När hon kände efter så sa hon "oj, javisst har bebisen sjunkit ner, är fortfarande lite ruckbar men inte mycket mer".

Nu kan bebisen i stort sett få komma när som helst. Jag är typ redo.

Är jag knäpp, eller?

2012-02-11T17:36:00.005+01:00

Det är väl något allvarligt fel på mig, men jag har lite ångest över att jag INTE ska jobba på måndag. Att jag ska vara ledig från jobbet i drygt tio månader från och med nu. Det är galet. Det är väl ett tecken på att jag verkligen trivs på mitt jobb. För det gör jag. Jag känner mig engagerad, kreativ och delaktig. Jag har så många vänner där som jag kommer att sakna. Jag kommer på riktigt att sakna att inte vara där alls. Hjälp! Kommer jag verkligen att stå ut med att "bara" vara hemma?

Jag gjorde sista dagen igår. Rensade skrivbordet. Delegerade ut saker som behövde göras. Packade ner de saker jag ville spara i en flyttlåda. Bjöd på muffins och kakor och pratade med folk.

Och så fick jag blommor av mitt team! Det hade jag inte räknat med alls och jag blev himla glad och rörd! Tänk att något så enkelt som lite blommor kan värma ett litet hjärta så mycket.

3 dagar kvar...

2012-02-07T12:30:00.002+01:00

3 arbetsdagar kvar innan jag går på föräldraledighet alltså. Och jag hade ju inte tänkt att jag skulle vara sjuk något den sista veckan! Det var definitivt inte med i planeringen! Men här sitter jag ändå med ont i halsen och snuva och hosta och känner mig allmänt vissen.

Det började i fredags, att jag under natten fick ont i halsen. Jag sov jättedåligt och tänkte att jag nog bara var trött och inte så värst sjuk egentligen. Så vi åkte till Värmland i alla fall. Jag knaprade alvedon och hängde mest på soffan hela tiden. Det blev mysigt ändå, även om inte just jag var så aktiv. Moa fick leka med mormor och gammelfarmor Maj. Hon var med morfar och tände i pannan. Åkte pulka, grillade korv och spelade en massa boll. Så hon var helnöjd!

I alla fall så är jag lite bättre nu, förutom hostan som kommer som en glad överraskning på slutet och verkar bita sig fast ordentligt. Trodde jag skulle kräkas förut när jag låg i sängen och försökte ta en powernap.

Och nu sitter jag här och har lite lätt ångest och panik över att jag inte är på jobbet och gör allt det jag borde göra. Allt jag måste hinna med innan jag går hem. Allt jag vill ta tag i och ordna innan jag går hem. Och lite lätt panik över allt jag säkert missar medan jag är borta. Det händer alltid en massa saker där så fort man vänder ryggen till. Det känns inte alls bra.

Så imorgon tänker jag banne mig gå till jobbet oavsett hosta, ont i halsen eller hur dåligt jag än har sovit. Så det så!

Dessutom fyller jag år imorgon, och även om det inte är någon stor händelse i mitt då 32-åriga liv så har jag ingen lust att vara sjuk.

På önskelistan:

Att få en hel bunt födelsedagspussar av älskling.
Att få en bakelse från Sveas - helt okej att jag köper med mig den hem själv efter jobbet.
Att inte behöva lägga Moa, utan kunna läsa en god bok under tiden Per lägger henne.

Boston Bebis

2012-02-02T21:00:00.003+01:00

Återkommer till historien om när Moa och jag var på Mega för att köpa kläder till Boston. Det är så himla gulligt. Hon var ju helt med på noterna och förutom att hon drog omkring med korgen på golvet så plockade hon också ner en del kläder. En del hängde hon snällt tillbaka efter att jag sagt till och annat tog hon, granskade nästan kritiskt och sa sen ”näeee” och hängde tillbaka själv. Men så var det ett par blå plyschbyxor. De skulle Boston ha! Hon la ner dem i korgen och var helt bestämd på det. När vi kom hem packade hon upp kläderna ur påsen och la dem på Bostons hylla. De blå byxorna var det extra noga med, lappen skulle bort med en gång, och hon tittade på dem länge och visade dem om och om igen för mig. Som om jag inte varit med och köpt dem! ”Bostons kläder. Ha dem. Boston ut magen. Tack Boa”. Ungefär så lät hon, upprepade det om och om igen tills jag bekräftade att ”Ja, det är Bostons nya byxor som han ska ha när han kommer ut ur magen, och då kommer han att säga Tack Moa.”

Hon förstår mer och mer. Från början var det som om hon trodde att vi skojade med henne när vi sa att mamma hade en bebis i magen. Och då hade Moa också en bebis i magen. Även pappa hade en bebis i magen. Efter en tid hade mamma en bebis i magen, Moa hade frukost i magen, och pappas bebis var i mammas mage. Och nu ligger Boston och sover i mammas mage och han ska ha de nya klädena när han kommer ut ur magen.

Det är ganska häftigt.

Nedräkning!

2012-02-01T20:57:00.001+01:00

I förra veckan kände jag en stor förändring. Då började nedräkningen i veckor istället för i månader. ”Det är sex veckor kvar till beräknat”, svarade jag när folk frågade. Sex veckor tänkte jag och fick nästan lite panik för att det går så fort!

Idag är det bara fem veckor kvar till beräknat. Den 10 februari gör jag min sista dag på jobbet innan jag tar föräldraledigt. På fredag har jag semester. Det vill säga att jag bara har sex arbetsdagar kvar. SEX dagar! Och ibland känns det som om det enda jag gör på jobbet är att försöka bli av med saker, eller tänka på allt som jag måste ordna och fixa och bli av med innan jag slutar.

Sen tänkte jag vara hemma några veckor, ordna och pyssla med det som ska bli klart innan Boston kommer. Umgås med Moa. Vila. Och så vidare.

Så hade jag tänkt. Fem veckor kvar till beräknat.

Imorse var jag på specialistmödravården och gjorde ultraljud för viktuppskattning. En stor bebis är det den här gången också, men enligt uppskattningen stor inom det normala! Skönt! Det är bara att hoppas på att det stämmer och att Boston inte får för sig att tokväxa sista veckorna. Det kändes väldigt bra att de bokade in en ny tid om några veckor, och ärligt talat blev jag väldigt lättad när de i stort sett bestämde med en gång att jag inte ska behöva gå över tiden utan sätta igång mig lite tidigare den här gången också. Jag var nervös för att de skulle säga ”nej, nu är det inom det normala så du får faktiskt snällt vänta!”. Men läkaren tyckte att det var onödigt att låta bebisen växa sig ännu större även om det är en normalstor stor bebis. Tack!

Så det beräknade datumen 8 mars och de fem veckorna kvar stämmer inte längre. Nu är det troligtvis bara fyra veckor kvar helt plötsligt! Fyra veckor! Sen är jag tvåbarnsmor! Hjälp!

Slumpen eller ödet?

2012-01-30T18:39:00.002+01:00

Jag har en ledig måndag. Per har åkt iväg för att jobba kväll, och redan efter en kvart har jag tråkigt. Så lite spontant så där så bestämmer jag mig för att Moa och jag ska åka iväg till Mega. Lagom utflykt en måndagseftermiddag tänker jag.

När jag äntligen fått på både mig och Moa alla vinterkläder så kollar jag telefonen och ser att jag har ett missat samtal. Ringer upp med en gång men får inget svar. Jaja, tänker jag och börjar knalla iväg till bilen. Med mobilen i jackfickan nu så att jag ska höra ifall att det ringer.

På Mega roar sig Moa med att köra omkring en kundkorg på golvet. Historien handlar inte alls om det, men måste bara i förbifarten säga att det var väldigt praktiskt - hon hade roligt i närheten av mig och fick inte för sig att springa iväg och gömma sig. Till slut körde hon iväg korgen till kassan, och när vi står där - ja det är nu själva poängen med historien kommer - vem kommer då inte in genom dörren? Jo, naturligtvis människan som ringt mig och som jag ringt upp men inte svarat. Hur sannolikt är det egentligen? Väldigt festligt!

Eller så är det inte alls festligt, utan bara jag som just nu är oerhört lättroad.

Stor tjej

2012-01-15T21:20:00.004+01:00

I fredags fyllde vår lilla bebis två år. Alltså definitivt ingen bebis längre, utan en stor tjej.

Det är så himla fascinerande att se hur stor hon blir, hur mycket hon kan och vet och lär sig. Och samtidigt är det lite skrämmande hur fort det går.

Mest av allt bara härligt. Och jag måste bara skriva av mig lite av det hon kan nu, så att jag kommer ihåg till senare.

Hon låtsas att hon räknar saker: "En, två, fem, nio, sju, åtta!" Kan det låta när hon räknar duploklossar, prickar, hönor eller vad det nu är.

Färger är hon duktig på; blå, rosa, lila, gul, vit, svart, grå, orange, röd, grön och brun. Och så kan hon randigt.

Hon skojar och busar, gömmer sig, vill måla färger och låtsas att hon skriver. Ibland vill hon ha tofsar i håret, och när vi har satt upp håret så ska vi ta kort på henne. Sen ska hon se det. Hon tycker om att välja kläder själv ur lådan och om hon tycker att hon är fin ska hon gå och titta sig i spegeln.

Idag berättade hon att hon "förut", det vill säga ungefär tre veckor sen, gick med morfar och matade hönsen med smörgås, att hon nästan halkade men att morfar hjälpte henne. Och både jag och Per blir förundrade över att hon minns, och kan berätta om det. Den lilla, lilla människan som är våran.

Nyss har hon lärt sig att säga "snälla mamma", eller "snälla pappa" för att vi ge henne något, och det är hon snabb på att utnyttja. Och det är ju så svårt att säga nej till en liten guldlockstös som lägger huvudet på sned och säger "snälla mamma", så hon får som hon vill.

Älskade lilla unge, som snart ska bli storasyster.

2012

2012-01-07T09:20:00.003+01:00

Vänta nu! Det är ju 2012! Ett nytt spännande år!

Det här ska bli året som:

* Moa fyller två
* Bebis nummer två kommer till världen
* Vi köper och flyttar in i ett hus
* Och bara är allmänt toklyckliga och tokkära!

Större krav än så ställer jag inte på 2012!

Sims för småbarn?

2012-01-06T09:58:00.002+01:00

Jag undrar om Will Wright hade tänkt att 2-åringar skulle vara en målgrupp för Sims. Antagligen inte. Men Moa tycker i alla fall att det är väldigt roligt att titta på när jag spelar Sims. "Titta gubben!" begär hon och kryper upp i knät. Sen sitter hon där som en liten livekommentator medan jag får simmarna att äta mat, duscha, gå på toa, springa, åka bil, sova, läsa bok och så vidare. Vardagssituationer som hon känner igen. "Nu bebis vaken, nu gubben spela bas, nu tjejen mätt".

Vi har varit hemma några dagar den här veckan. Först hade Moa feber och var förkyld, snorig och hängig, så jag vabbade. Och när hon äntligen var frisk och pigg (förutom i näsan) så blev jag dålig. Vi har alltså bland annat fördrivit tiden med att spela Sims, det kanske inte är världens bästa sätt att underhålla ett litet barn - men efter att ha målat med fingerfärger, läst Labolinas Lina fyra gånger på raken och lagt samma pussel om och om igen i tjugo minuter så är det ganska skönt att få sitta framför datorn med henne i knät och klicka lite.

Idag mår jag redan lite bättre igen, verkar vara en snabb förkylning. Bara näsan som är täppt och lite tjock i halsen och lite allmänt småhängig. Så idag blir det en tur till Ikea för att köpa en ny säng till Moa. En stor säng till en stor tjej! Det ska bli intressant att se hur det går sen... om den bestämda lilla damen accepterar att vi flyttar ut "hennes" spjälsäng, och om hon går med på att sova i en annan säng.

Boston

2011-12-28T11:53:00.002+01:00

Det är 71 dagar kvar till beräknad förlossning, den 8 mars. Jag ligger i sängen och håller handen mot högra sidan av magen och känner hur bebisen verkar flytta sig närmare, trycker ryggen, huvudet eller rumpan mot värmen av min hand. Då är det mysigt. Kärlek. Och jag längtar efter att få se vad det är för en liten människa, att få hålla henne eller honom intill mig och borra in näsan i mjuk bebishud och pussa på ett litet, litet huvud.

Vill upptäcka den här lilla krabaten som vi kallar för Boston.

För det mesta känns det som om tiden går alldeles för fort, jag hinner inte med. Det är bara drygt två månader kvar och jag har knappt hunnit vara gravid! Och ibland, som nu, vet jag inte hur jag ska orka med två månader till. Inte bara för att jag längtar som ovan, utan för att min kropp redan börjar tröttna. Fogarna gör ont, magen gör ont, det är tungt och slitsamt och energin tar slut så fort. Jag är så trött, så trött, och ledsen och frustrerad över att jag är trött och har ont. En förlamande, obeskrivbar trötthet som gnager sig in i märgen och tär på själen. Så känns det.

Idag är jag hemma och vilar för magen gör för ont. Varför vet jag inte, men det känns bättre om jag ligger raklång i sängen och andas sakta. Som om innehållet får bättre plats då och inte behöver trängas med mat och tarmar och stress.

Just nu önskar jag att jag kunde ligga raklång i sängen varje dag i två månader framöver och bara vila.

Veckorna innan jul

2011-12-19T21:10:00.002+01:00

På det stora hela har december varit bra. Men vart tog veckorna vägen, kan jag undra? Alldeles nyss var det första advent och nu helt plötsligt är det bara några dagar kvar till jul!

Den här veckan har jag och Per semester, vilket är enormt skönt. Inte bara för att ha semester utan för att jag senaste tiden har varit väldigt, väldigt trött. Den lilla bebisen i magen suger ur mig nästan all energi. Och Moa tar resten.

Idag tog vi en tur till Marieberg för att handla de sista julklapparna. Nej, inte bara de sista förresten, utan nästan alla. Och aldrig mer igen tänker jag ta med en snart två-årig tjej dit för att stressa omkring! Hon tyckte förstås att det var himla kul och ville gå själv, men ville inte gå där jag och Per gick utan blev mer och mer rymningsbenägen och kutade iväg på sina snabba små ben! Tack och lov att vi var två, så att en kunde försöka handla medan den andra höll koll på henne. Till slut gav vi upp och gick och åt lunch. Sen somnade hon snällt i vagnen. Äntligen kunde vi gå och handla det sista i lugn och ro.

Extremt söt är hon i alla fall. Hon pratar massor nu, säger att "pappa läsa bajsen" vilket betyder Bamse. Och att hon "klappa pytteliten heff" vilket betyder hund.

Förra veckan var hon världens sötaste tärna i Luciatåget på dagis.

Första advent

2011-11-28T14:14:00.005+01:00

För tre år sen brydde jag mig knappt om att julpynta något alls. Jag nöjde mig med att sätta upp en adventsljusstake som jag köpt på ÖB eller någonstans, och ställa upp de två tomtarna jag fått av farmor och farfar, Ibland la jag på en julduk på köksbordet också. Klart! Då var det jul.

Det är klart att det inte var så intressant då, jag var singel, bodde själv och åkte oftast hem till Värmland över julen.

Nu däremot kan jag inte riktigt få nog. Nu räcker det inte med en adventsljusstake i fönstret och en julduk. Nej, nu ska det vara gardiner och dukar och alla tomtar som finns ska upp! Jag har köpt kökshanddukar med julmotiv och pusslat ihop till en egen, ja, heter det också adventsljusstake?

Jag skulle vilja ha ännu mera tomtar och kuddar och dukar och kanske till och med en bonad att hänga på väggen. Jag skulle vilja ha fler ljus och naturligtvis göra en egen adventskalender till Moa. Tur att det är långt kvar till jul än, jag hinner med en hel del av det. Och så ska jag baka lussekatter och göra julgodis. Tillsammans med Moa förstås, och Per om han vill vara med.

Jag tror inte att jag är ensam om att ha gått igenom en sån här förändring från att inte ha barn till att ha barn. Allt blir mycket roligare nu, att göra det juligt för någon annan och att se nyfikenheten och glädjen lysa i ett par barnögon över så små saker. Det är helt enkelt härligt. Livet blir härligt.

Tänder första ljuset.

Pepparkaksbak!

Senaste nytt

2011-11-19T10:10:00.004+01:00

Vi har fortfarande inget hus. Inte heller har vi något hus på gång, men vi har inte gett upp hoppet än. "Vårt" hus kommer att dyka upp.
Moa stoppar händerna i byxfickorna och säger "Boa tuff".
Bebisen sparkar på. Var hos barnmorskan som sa att allt såg bra ut. Hjärtat slog i 155. Kanske är det en tjej till?
Idag ska jag till Västerås för att lyxa till det med några timmars spa.
Jag är fortfarande vansinnigt kär i Per!
Igår hade Moa namnsdag vilket vi firade med en bulle. Moa tyckte helt klart bäst om hallonen och vaniljkrämen.

Baguette de luxe!

2011-11-14T21:16:00.003+01:00

Seriöst!

Det här var nog det roligaste idag:

http://fredrik.cafe.se/atardagen-for-atar-mackan/

Och om jag inte redan hade ätit mitt kvällsmål bestående av fil med flingor, så hade jag nog gått och gjort mig en smörgås för jag blev tusan hungrig igen!

Är det något fel på mig då? Inte för att jag tror det, men jag kan ju alltid skylla på att jag är gravid i så fall!

Regler kring paxande

2011-11-14T15:16:00.002+01:00

"Man får paxa den eller den, men man får inte superpaxa!" Säger Per när Moa försöker ockupera hela soffan och inte låta Per sitta någonstans.

Han lär henne så bra saker.

Sötnosar.

Husjakt

2011-11-06T09:40:00.002+01:00

Idag ska vi titta på ett hus. Igen. Vilket hus i ordningen vet jag inte. Har vi tittat på 20 hus? Eller 50? Men det här kanske, kanske är det rätta. Och kanske, kanske att vi "vinner" budgivningen om vi vill ha det.

Ibland känns det som om hela fritiden går åt till att leta hus, drömma om hus, prata om hus. Det var ungefär så jag presenterade mig på en utbildning: "Hej, jag heter Marie. Har ett barn och nummer två på väg. På fritiden letar jag hus".

Att jag börjar känna mig lite stressad tidsmässigt gör inte saken bättre. I mars har vi två barn, och även om vi skulle klara några månader med två barn i den här tvåan, så skulle det vara skönt att åtminstone ha ett hus på gång, veta var vi ska bo framöver och när vi ska flytta in. Börja planera för DET huset och inte bara ETT hus.

Håller tummar och tår för att det här huset kan vara ett bra hus för oss.

Ledig fredag

2011-11-04T08:48:00.003+01:00

Moa sitter i soffan och ser på Bollibompa. Hon äter kex (smörgåsrån) och dricker vatten. Hon vet hur det ska vara. Det brukar hon göra medan Per och jag dricker morgonkaffet framför våra burkar. "Tatten! Tetts!" Ropar hon och springer till skåpet i köket. Sen springer hon iväg och kryper upp i soffan och sitter där snällt och knaprar tills kexet är slut.

Jag är ledig idag, skulle egentligen ha jobbat halva dagen. Fast har man möjlighet att flexa så gör jag gärna det en sån här dag för att få långhelg. Det är en av de stora fördelarna med det här jobbet! Så det här ska bli en skön dag, jag har inga planer alls. Kanske tar en tur med Moa till biblioteket sen, ta en promenad, leka lite. Och så.

Krabaten i magen sprattlar på. Precis som förra gången väntar jag nu på att det ska bli så tydliga sparkar att Per ska kunna känna något också. Det blir som mer på riktigt då. Moa säger att mamma har en bebis i magen, klappar på magen och säger "hej, hej". Men å andra sidan säger hon att hon har en bebis i magen, och pappa har en bebis i magen också.

Hon är hemskt söt. Jag begriper fortfarande inte att jag har kunnat få en så fantastisk dotter.

Krabaten!

2011-10-18T21:09:00.002+02:00

Jag är redan att i vecka 20! Förra gången tyckte jag tiden gick så sakta, så sakta. Det var förväntan och nyfikenhet. Jag väntade med spänning att det skulle bli en ny vecka, och så läste jag om vad som hände med bebisen då. Jag hade stenkoll på exakt vilken vecka plus dag jag var i.

Nu går tiden så fort, så fort. Halva tiden har redan gått! Jag kan lätt ange flera orsaker till att tiden går snabbare nu:

Jag har mått så bra att jag knappt märkt att jag varit gravid.

Jag har inte haft tid att komma hem och slockna i sängen av utmattning, för Moa har tagit den sista energin jag haft kvar.

Det har varit fullt upp på jobbet, hela tiden, varje dag.

Och så naturligtvis är det inte riktigt lika fascinerade. Det är fortfarande oerhört spännande med en ny liten bebis. Men själva graviditeten har jag ju gjort förut.

En ny liten krabat är i alla fall på gång. Vi vet inte vad det blir, och vi ska inte ta reda på det heller. Det får bli en överraskning den här gången med.

Nu känner jag hur han eller hon hoppar och skuttar i magen. De första riktigt kännbara rörelserna, som inte är att ta miste på. Det är mysigt, och det är nu det börjar. Både det härligt gravida, och det jobbiga med halsbränna och ont i ryggen och klåda och... gör jag verkligen det här frivilligt en gång till? JA!

Krabaten i vecka 12.

Tvåordsmeningar

2011-10-02T18:05:00.002+02:00

Nu börjar meningarna komma, med två ord. Oftast fraser som hon hör oss säga, till exempel "byta blöja", "sitt ner", "pappas bil". Och ibland dyker det upp saker som "Moas docka" eller "mera mjölk". Det är roligt att höra henne försöka säga nya ord. Jag och Per fnissar åt henne ibland. Som idag när hon tittade på bollen som låg i hennes leklåda och sa "ramla boll". Hon säger ofta att hon själv ramlar, fast hon bara leker att hon ramlar förstås.

Om någon skulle fråga mig vilken ålder som hittills har varit bäst så skulle jag svara: Hon har alltid varit bäst precis just nu. För det är så det är.

Liten knähund

2011-09-06T18:25:00.002+02:00

Jag kan ha skämt bort henne lite.

När jag sitter vid datorn så ska hon helst sitta i mitt knä. Ja, hon blir faktiskt ganska förbannad om jag inte låter henne göra det vid något tillfälle. Enda gången som hon går med på att inte få sitta i knät utan alltför många protester är när jag dricker kaffe. Det har hon förstått. Nu sitter hon i knät. Hänger över skrivbordet och stänger av och sätter på högtalarna. Väljer penna ur pennstället och ritar på ett papper hon hittat. Jag bara väntar på att hon ska komma på att hon ska knappa på tangentbordet. För det tycker hon är enormt roligt, speciellt när hon ser att jag gör det.

Jo, lite bortskämd. Men mest söt.

Fler nya ord

2011-08-21T10:13:00.003+02:00

Jag tror det bara sprutar ut nya ord! Det känns som om hon försöker säga minst två nya ord varje dag. Här är senaste skörden (som jag kommer på just nu):

Borta, mera, regnar, traktor, arm, tröja, välling, snutte, mormor, stänga, vagn, kex, äpple, banan, många, apa, flygplan, docka och gris.

En salig blandning. Och man kan ju undra, varför just de orden? Varför traktor och inte bil som vi säger bra mycket oftare?

Inskolningen

2011-08-18T07:32:00.002+02:00

Om jag har frågat "Ska vi gå till dagis?" så har Moa tio sekunder senare stått vid dörren och försökt få på sig skorna. Ett gott tecken på att hon tycker det är roligt och att hon trivs.

Inskolningen har gått väldigt bra. Förskolelärarna verkar underbara. Lugna, trygga och pedagogiska. Det känns som om de har tänkt igenom allting de gör för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Moa har tytt sig främst till två av dem.

Jag har lämnat henne där, första gångerna gick jag bara till lärarrummet och kom tillbaka efter en halvtimme. Hon brydde sig inte det minsta om att jag sa hej då. Fick knappt en vinkning. Hon hade fullt upp med att leka. Men hon blev glad när jag kom tillbaka i alla fall. Och så har det fortsatt. Hon har velat gå till dagis, haft roligt och lekt. Fröknarna säger att hon verkar trygg och går omkring och grejar, utforskar och tittar mycket på de större barnen som är ute och leker. De säger att hon är lite försiktig i sina uttryck, jag talade om för dem att det kommer, ju tryggare hon känner sig. Då!

Även när jag gick i stort sett med en gång efter att vi gått till dagis så gick det bra. Hon tittade lite betänksamt på mig när jag sa hej då, sen följde hon med fröken för att leka. Jag fick gå hem under tiden - hon skulle både äta och sova på dagis. Och vad rastlös jag var hemma! Plockade undan leksaker, hängde undan lite tvätt, surfade lite, hängde undan lite mer tvätt, diskade lite, plockade undan fler leksaker, surfade lite till, tittade på klockan tusen gånger. När de äntligen ringde var jag snabb till dagis! Allting hade gått jättebra, hon hade till och med somnat i vagnen utan bekymmer.

Så, det känns bra för måndagens allvar. Hoppas bara att det fortsätter så här bra. Och jag ska börja jobba heltid på måndag igen, det känns ju lite tungt nu efter att ha jobbat 60 procent sen maj och dessutom haft semester!

Ofrivillig nappavvänjning

2011-08-10T22:07:00.002+02:00

Per var med Moa på inskolningen idag. Det hade gått bra sa han. Hon hade lekt och ätit en massa banan. Föräldrarna hade fått kaffe. Det fick vi minsann inte igår. Det var säkert bara för att det var så många pappor där idag, skojade jag.

När de kom hem åt Moa glatt upp hela sin portion köttfärssås och spagetti och sen skulle det sovas. Men var var nappen? Den var inte på sin vanliga plats ovanpå garderoben. Inte på mikron. Inte på skrivbordet. Inte på vita byrån. Inte i soffan. Jag gav upp och sa"jag gör ett försök utan napp."

"Naaaa?!" Protesterade Moa när vi gick in i hennes rum och släckte lampan. "Nappen är borta", sa jag, "du får sova med snutten". Och det var som om hon sa okej, la sig ner i sin säng med snutten, och somnade efter att ha vridit och vänt på sig litet. Det gick ju bra!

Tänkte, att nu får vi väl fortsätta sova utan napp, men vi gjorde ändå ett allvarligt försök till att hitta de försvunna napparna. Vi skojade i och för sig om det i helgen, att vi skulle försöka sluta med napp den här veckan. Eller Per skojade om det, för han jobbar kväll och skulle alltså slippa vara med om besväret. Jag började nästan misstänka att han gömt napparna med flit så att det faktiskt skulle bli så. Vilken skurk! Fast med tanke på den energin han la ner på att leta så verkar det inte troligt. Eller så spelar han bättre än vad jag trodde. Någon napp fann vi i alla fall inte.

Det blev samma sak på kvällen. En liten protest och fråga efter nappen, men när jag sa att den var borta så var det inget mer med det. Hon la sig, skruvade på sig länge, satte sig upp flera gånger och sa "natt, natt", och slutligen, mitt i en suck så somnade hon.

Vågar knappt säga det, jag är rädd för att jinxa det, men - det var väl inte så himla svårt att sluta med napp?

Inskolning dag 1

2011-08-09T21:43:00.002+02:00

"Nu ska vi till dagis och leka med andra barn!" sa jag hurtigt till Moa på väg till dagis. Hon satt i vagnen och sa "regnar" (fast det låter mer som gjejnaj) trots att solen sken från en molnfri himmel. Lite rätt hade hon ändå, för på väg hem från dagis en dryg timme senare så spöregnade det.

Jag var nog hur som helst mer nervös än Moa, hon visste ju inte vad som var på gång. Vad som är på gång. Hon vet inte att vi om ett par veckor kommer att lämna henne där om dagarna. Alldeles själv. Utan mamma eller pappa som förstår henne och tycker om henne. Pust. Hur ska jag klara av det? Lämna min lilla goseunge där? Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig att jag VET att hon kommer att få det jättebra, att hon kommer att ha roligt, få leka med kompisar, lära sig nya saker och så vidare och så vidare. Hon kommer ju inte att göra det med mig eller Per. Jag kan inte fråga ut dagisfröken om varenda liten detalj hon har haft för sig, om hennes ansiktsuttryck när hon fått syn på något nytt.

Det gör ganska ont i hjärtat på mig att förlora så mycket av hennes liv. Det handlar inte bara om att lämna henne i främmande händer. Att i tanken höra henne gråta och ropa efter mamma och pappa. Usch.

Bäst jag går och lägger mig.

Eller vänta. Första dagen på dagis. Det gick jättebra. Hon var lite blyg i tio minuter, sen var det full fart och hon lekte och utforskade rummen. Bestämde i vilken hink fröken skulle lägga kapsylerna. Hon höll bara koll så att jag fanns i närheten. Dagis kommer att bli hur bra som helst.

Min nya hobby

2011-08-08T13:11:00.003+02:00

Helt plötsligt fick jag en idé - jag skulle börja virka. Jag vet inte riktigt vart den idén kom ifrån, jag har inte virkat sedan syslöjden i mellanstadiet och har inte heller varit sugen på attsedan dess. Nu däremot i mitt sökande efter en hobby - jag har provat att sticka och gjort örhängen tidigare - bestämde jag mig för att prova. Jag letade upp en bok på nätet och beställde hem. Letade upp virknål och garn när jag jag var hemma hos mina föräldrar.

Först satt jag vid köksbordet med nål och garn och mobiltelefonen med en beskrivning av hur man startade en virkning, och jag kom ingenstans. Tack och lov att min kära mor var hemma och kunde visa de vanligaste maskorna, annars hade jag aldrig kommit igång.

Väl hemma med boken påbörjade jag det som såg absolut enklast ut, en morot. Efter att ha virkat en bit insåg jag att jag hade läst mönstret fel. Det skulle inte alls bli en morot, bara något orange misslyckat fladder. Jag repade upp, började om - och gjorde fel igen! Tredje gången gillt lyckades jag och det såg äntligen ut som en morot. Då skulle man "bara" snörpa ihop och avsluta. Hur då? tänkte jag, för det fanns inte med någon beskrivning över det. Kände mig bra urbota stendum när jag inte hittade beskrivning på varken det ena eller det andra på google. Till slut gav jag upp internet och gjorde ett försök i alla fall. Kände mig inte fullt så dum när jag klarade det alldeles utmärkt på egen hand.

Voila! En morot!

Nu är bara frågan om jag enbart kommer att göra morötter i framtiden, eller om jag vågar försöka mig på bebisbävrar, möss, flugsvampar eller snöflickor.

För länge sen...

2011-07-27T20:51:00.002+02:00

Han frågade en gång hur det var att växa upp här, när vi satt i soffan i vardagsrummet och såg på teve. Han nickade ut mot fönstret bakom sig, och jag vände mig om och studerade utsikten ett par sekunder innan jag frågade "vad menar du?"
"Ja, vad gjorde du och så?"

Jag visste inte var jag skulle börja. Vad jag gjorde? Skulle jag förklara känslan av att springa barfota genom det daggvåta gräset ner mot sjön för att bada en varm sommarmorgon. Hur jag nästan i farten rev åt mig några mogna vinbär eller krusbär eller hallon och mumsade på vägen.

Jag kunde ha förklarat hur jag och mina kompisar badade, hoppade från båten, dök efter musslor, stod på händer i vattnet. Hur vi kunde bada i flera timmar, tills läpparna var alldeles blå och sedan värmde oss i solen, alldeles ensamma.

Sjön var en lekplats. På våren letade jag husmaskar, byggde akvarium åt dem och tittade när de kröp omkring. På vintern åkte jag skridskor eller spark på isen. Mamma gjorde labyrinter med sopkvasten i den nyfallna pudersnön. Där var vägar och hus och där bodde Enar Eremit.

Skogen. Vi byggde kojor, hade skattjakt och lekte krig med pistoler gjorda av pinnar. Jag byggde hus åt tomtarna och hittade på historier om jättar och troll åt min lilla kusin. Jag hade en trädkoja och jag minns ännu lukten och känslan av att sitta högt ovanför marken på trädplankor och leka med kastruller och svampar och mossa som fick agera mat.

Alla kojor och gångar vi byggde av höbalarna i ladan. Snögubbarna och snökojorna på vintern. Hur vi hade snöbollskrig och åkte pulka i backen bakom huset. Det var så viktigt att man lyckades svänga för annars for man rakt in i skogen och krockade med ett träd. Snön är fortfarande kall och hård mot mina fingrar.

Smultron på strån. Dimma över ängarna där älvorna dansade. Kattungar i garderoben. Kurragömma om kvällarna efter grillkvällarna där moster spelade gitarr och sjöng och pappa grillade nyfångad gädda.

En idyll, jag vet. Och idyller har baksidor, det är jag väl medveten om. Men var skulle jag börja berätta när han frågade? Jag blev nästan stum. Det går inte att jämföra med att växa upp på asfalt bland hus som står tätt, tätt, tätt.

Vad gör man då kan jag undra? Vad leker man då?

Fyller 30!

2011-07-14T11:11:00.003+02:00

Jag ska passa på att blogga idag när min älskling fyller 30.

Jag har hela tiden (hela tiden är ca två och ett halvt år) skojat om att när han blir gammal, det vill säga 30, så ska jag byta ut honom mot ett nytt lammkött. Men det har ju förstås bara varit trams. Jag skulle aldrig byta honom mot någon annan. Inte ens mot Brad Pitt eller Robbie Williams eller Måns Zelmerlöf. Min älskling är helt klart bäst.

Nu är han inte i 20-årsåldern längre, men lika snygg och sexig fortfarande. Kanske till och med mer! Nu väntar vi bara på de gråa tinningarnas charm!

Älskar dig! Puss!

Jag kom på det

2011-06-28T10:44:00.003+02:00

Jag tror jag har kommit på det.

Vad som är fel.

Jag har helt enkelt glömt bort hur man skriver. Hur man får ner tankar, idéer, anekdoter och filosofier i text. Jag har förlorat ordet. Har jag tappat bort det för gott? Eller är det bara lite vilse? Tänk om alla mina formuleringar har gömt sig i en mörk garderob? Vad väntar de på? Att jag ska hitta dem eller kommer de ut när det finns plats för dem igen? För jag erkänner. Just nu är det så fullt. Fullt av jobbtankar och problem och lösningar. Jag tänker inte i ord längre. Inte i text. Inte i vad som egentligen finns inuti.

Har orden gömt sig? Eller har de tagit slut? Får alla en viss mängd, och jag har redan förverkat mina?

Hur får jag dem tillbaka? Hur får jag fler?

Fundering nummer ett

2011-06-26T18:56:00.003+02:00

För det första så var midsommar alldeles enormt trevligt! Trevligt sällskap, god mat, god öl, goda jordgubbar, roliga lekar och så vidare.

För det andra så fick jag morgonen efteråt frågan om jag hade ordnat med barnvakt nu när jag var borta så länge (ungefär ett dygn). Jag tyckte att det var en lite märklig fråga eftersom mitt barn var hemma med Per - Moas pappa och min älskade pojkvän. För mig är det ju så självklart att en pappa inte kan vara barnvakt åt sitt eget barn. Frågan lät för mig därför som om hon trodde att jag var en ensamstående mamma som hade haft stora problem med att ordna barnvakt åt min lilla dotter. Nu var det säkert inte så hon menade. Hon menade kanske ingenting alls egentligen utan bara undrade lite förstrött i brist på samtalsämnen. Man vet aldrig.

Hur som helst hade jag egentligen ingen större poäng med det här, förutom just det att jag inte tycker att pappor (eller mammor för den delen) kan vara barnvakt åt sina egna barn.

3 till

2011-06-18T11:44:00.002+02:00

...och "nej" och "oj" och "tittut" förstås..

Ord

2011-06-14T09:09:00.002+02:00

Moa lär sig fler och fler ord. Hon förstår enormt mycket, mer än vad vi tror, och vi får verkligen passa oss för vad vi säger! Vi kan till exempel inte säga att hon ska bada om vi inte har tänkt att hon ska få göra det på en gång. Nu! Annars blir hon ilsken.

Ord som hon säger, eller försöker säga fast det inte blir riktigt rätt än.

Mamma, Pappa, Moa, tack, hej, hejdå, slut, buss, napp, godnatt, höna, bolibompa... och några till som jag inte kommer på just nu eller upptäckt.

Nostalgi!

2011-06-13T16:10:00.003+02:00

I torsdags hade jag nostalgikväll med Zantoo. Det var nästan som förr i tiden.

De rätta ingredienserna fanns där: Tacos, vin, cigg och gamla låtar från förr spelades. Vi diskuterade killar. På en kväll mitt i veckan med jobb dagen efter. Ändå var det stora skillnader.

För det första så blev det ingen sen kväll eftersom jag till skillnad från då inte bara skulle upp tidigt och jobba dagen efter, utan också tog det på för stort allvar för att komma till jobbet ens en smula bakis. Så alltså åkte jag hem redan klockan tio istället för att dra iväg på krogen och komma hem vid tvåtiden. Dessutom tog jag taxi hem den här gången, vilket jag aldrig skulle ha haft råd med då jag var fattiglapp.

För det andra så delade vi på en flaska vitt vin. Inte på en baginbox. BIB. Vi hade härliga bib-kvällar på den tiden.

Tacosen var i stort sett densamma. Och musiken. Pratet om pojkvännerna handlade uteslutande om våra egna pojkvänner istället för förhoppningsvis blivande pojkvänner. Ja, det var väl mest mina som dissekerades. Sandra hade ju en kille då också.

Och så kanske största skillnaden av dem alla: Barnpratet.

Det var vildare förr. Och galnare. Men absolut lika trevligt. Någonstans så känns det att vi är desamma hon och jag. Att vi även om vi inte alls ses lika ofta längre, eller hörs av lika ofta, så är vi väldigt nära vänner när vi väl ses. En sån där vän som varar "för evigt".

När katterna är borta...

2011-05-31T21:02:00.003+02:00

Per jobbar kväll.

Jag passar på att göra sånt jag inte "får" göra annars: Äta knäckebrödsmackor med makrill i tomatsås i soffan samtidigt som jag ser på The Mentalist. Höll på att välta ut hela makrillburken över ryamattan, men som tur var spillde jag bara på bordet! Annars hade jag definitivt varit förbjuden på riktigt att äta sånt nånstans i den här lägenheten!

Jag passade också på att äta upp chokladen jag fick i mors dags present. Ljuvliga praliner från chokladbutiken.

Och så ska jag passa på att somna till The Bachelorette. Denna dåliga teve som jag bara inte kan låta bli att förtjusas av. Hur länge sen är det jag såg första säsongen? Kan det vara elva år sen? Än har jag i alla fall inte glömt den makalöst snygge och charmige och sexige brandmannen som vann tjejens hjärta i en av säsongerna. Var det Ryan han hette? Veronica, minns du? För visst såg jag finalen med dig när du bodde på campus?

Längesen var det. Ett helt annat liv.

Finalen!

2011-05-14T19:05:00.002+02:00

7 rätt av 10 i torsdags! Och Sverige kom med. Det var ju roligt! Lite spännande blev det till och med. Startfältet var lite bättre än vad det verkade från genomlyssningen så helt självklart var det inte... det var många låtar som faktiskt tog sig live. Förutom Holland som istället blev sämre live. Så kan det gå.

Ikväll då? Stora finalen? Är Sverige med och slåss om vinsten? Knappast. Men kanske, kanske att den kan skrapa ihop tillräckligt många medelmåttiga poäng för att vara med i topp 15 i alla fall. Kanske, kanske till och med topp 10?

Tror jag fortfarande att Finland eller Ungern vinner? Hmm. Ja, jag tror på Finland. Ungern kunde ha vunnit om de hade satsat mer på showen.

Topp Tio i kväll, utan direkt ordning: Finland, Ungern, Irland, Sverige, England, Tyskland, Azerbadjan, Rumänien, Danmark och Frankrike.

I övrigt är livet ganska så utmärkt just nu.

Delfinal nummer två

2011-05-12T20:07:00.000+02:00

6 rätt av 10 i tisdags. Godkänt i alla fall, enligt mig. Och jag är ju den enda som bryr mig så vad the shit, liksom.

När jag kollade i tisdags strök jag dessutom Polen och Turkiet för de fungerade ju inte alls live. La till Serbien i stället som faktiskt gick vidare.

I alla fall. I morse hade jag Kroatiens låt "Celebration" på hjärnan, vilket var fruktansvärt irriterande för den gillade jag inte alls. Och vad hände egentligen med Ungern. Så snygg låt, men varför hade de glömt att göra en show? Himla B och tråkigt. Hejar nu ännu mer på Finland än förut. Han var inte så snyggt stajlad han heller, men åtminstone väldigt söt. Det värmer ett litet tanthjärta. (Fick höra på jobbet igår att det är gammalt att kunna skriva skrivstil, så jo, då är jag väl gammal då.)

Ikväll då? Jag håller förstås tummarna för Sverige! Heja Saade! Han borde verkligen gå vidare, för utbudet är om möjligt ännu sämre än i tisdags.

Dessa går vidare ikväll: Sverige, Bosnien-H, Holland, Slovakien, Ukraina, Bulgarien, Rumänien, Estland, Danmark och Irland. Fast det kan förstås gå hur som helst.

Det mest intressanta ikväll (förutom hur det går för Sverige) är Irland. Definitivt inte typiskt irländskt och det ska bli spännande att se hur de fungerar live. Den låten har jag också haft på hjärnan vid ett par tillfällen. Låten fäster sig som ett tuggummi i håret.

Delfinal nummer ett

2011-05-10T15:44:00.002+02:00

Ikväll är det första delfinalen i Eurovision. Jag har naturligtvis lyssnat på alla låtarna minst två gånger, så klart. Jag kan lugnt erkänna att jag är en schlagernörd. Nej, förresten, en person som har schlagertema på sitt bröllop är en schlagernörd och det skulle jag aldrig ha. Jag bara gillar melodifestivalen och eurovision song contest väldigt mycket.

Hur som helst har jag inte lyssnat lika ihärdigt och mycket som förra året, men då var jag föräldraledig åt en fyramånaders bebis och hade massor med tid att sitta med Moa i knät och lyssna på låtar. Moa tyckte det var minst lika roligt som jag och hon diggade mest till Lena som sen gick och vann alltihopa.

Moa har inte varit till mycket hjälp i år, hon har inte alls varit pigg på att sitta still i knät. Inte har hon heller stått bredvid och dansat, utan mest flängt omkring och jagat bollar, radiobilar eller sina egna strumpor.

Vad tror jag om ikväll då? För det första så tror jag att Ungern eller Finland vinner hela tjottaballongen. Mest Ungern faktiskt även om mitt hjärta kanske brinner lite mer för den söte finländske pojken som verkar så härligt genuint äkta och ärlig. Hoppas bara att de gör sig bra live också. Det får jag se ikväll.

Jag tror att följande bidrag går vidare ikväll till stora finalen: Polen, Ungern, Finland, Norge, Turkiet, Schweiz, Island, Azerbadjan, Ryssland och Albanien. Om inte Armenien kommer in och skräller. Föga troligt, men konstigare saker har hänt i schlagervärlden.

Så, det är vad jag tror i alla fall.

Det är rätt så bra nu

2011-05-09T20:49:00.002+02:00

Jag visste det i och för sig förut. Att jag haft väldigt tur som träffat Per. Att han inte bara är en fantastisk kille. Utan att han dessutom är perfekt för mig. Och att han inte nog med det också är en helt otrolig pappa.

Med dagens perspektiv i åtanke ska jag inte ta det för självklart. Inte glömma bort att uppskatta honom och inte ta honom och allt han gör för givet. Alla män är inte som han.

Många gånger har jag undrat vad jag lyckats göra för gott för att förtjäna någon som är så bra. Har jag rätt till att vara så här lycklig?

Ja. Det har jag. Jag är värd det. Och jag tänker njuta av det och ta vara på det så länge det varar.

Det var bättre förr?

2011-04-19T20:14:00.003+02:00

Dagens ungdom...

Får man säga så när man nyss fyllt 30? Så värst gammal är jag väl inte? Men ibland så, ibland känner jag mig fullständigt vuxen. Jag vill skaka lätt på huvudet och med en djup suck säga "dagens ungdom".

Som när man måste lära en del hur man skriver adressen på ett kuvert. Sånt kunde jag minsann redan i lågstadiet, om inte förr. Jag kunde det definitivt när jag började mitt första arbete.

Jo, det kommer säkert fram även om man skriver adressen uppe i vänstra hörnet med orten först och namnet sist - men det är inte snyggt, och verkligen inte professionellt.

"Dagens ungdom..." Sa hon med en djup suck, skakade på huvudet, och till och med himlade med ögonen.

Vårkänslor!

2011-03-13T10:30:00.002+01:00

Det är vår i luften! Snön smälter och fåglarna kvittrar. Nu känns det att vintern har varit lång.

Moa har varit ute och tagit sina första steg utomhus och nu när hon har förstått vad skorna är till för så har hennes skofobi helt försvunnit! Det är till och med så att hon själv hämtar sina skor och vill att vi sätter på dem.

Att vara ute och gå med henne tar sin lilla tid. Man får räkna med en tjugo minuter på 100 meter, men det är det värt så länge man inte har bråttom någonstans. Hennes glädje och uppenbara fascination av minsta lilla löv som rasslar över gångvägen i vinden är oslagbar.

Gambling

2011-03-05T09:56:00.001+01:00

"Det är nästan som en trisslott", sa Per, "man har chans att vinna 1000 kronor i månaden i femton år."

Men den här månaden blev det ingen vinst.

Melodifestivalen

2011-02-19T22:40:00.002+01:00

Hörde Sebastians låt och trodde att den skulle vinna hela skiten! (Och jag gillar inte Sebastian egentligen).

Men så tar den sig inte ens vidare till andra chansen!

Det är så jag skäms lite, hemskt dåligt gissat. Eller dåligt uträknat, för jag visste ju att unge herr Saade var med.

Uppdatering

2011-02-17T20:11:00.004+01:00

Moas fjärde tand är på väg.

Hon har lärt sig att gå.

"Tack, tack!" Säger hon, både när hon tar emot saker och när hon ger bort saker. Kanske mest när hon ger bort dem.

Hon pekar på bilar, bussar, lastbilar och traktorer och säger"BU!" i ett försök att säga buss.
Utanför fönstret kör bussarna förbi på bussgatan, så det är inte så konstigt att allt som går på hjul är en buss. Hon står där på tå och kikar ut genom fönstret och säger "BU!"

Klossarna sätter hon ihop och plockar isär, men det där med pussel har hon inte fått grepp om än. Hon tycker om att äta på bitarna däremot.

Per busar med henne, jagar henne och kittlar henne under hakan så hon skrattar så hon kiknar. Jag lyckas aldrig få henne att skratta på samma sätt. När det gäller lek så är pappa hennes favorit.

Däremot är det jag som får saker av henne, leksaker, vattenflaskan, nallar och skräp. "Tack, tack" säger hon när hon gått förbi Per och istället räcker fram saken till mig.

Min dotter är ett år och en månad gammal. Hon är inte en bebis längre, utan ett barn. En riktig liten människa med en egen vilja, fantasi, personlighet, humor. Det är roligt att se henne varje dag, och försöka förstå sig på hur hon tänker.

Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara att ha en liten i sitt liv. Hur vardagen skulle bli så mycket mer betydelsefull, och jag är tacksam varje dag för att hon finns.

Ingen smyger...

2010-12-29T21:26:00.001+01:00

Det ligger leksaker överallt som gör det svårt att smyga. Försiktigt tassar man omkring för att inte väcka sina älskade när man är upp på morgonen eller natten, men DÅ, råkar man naturligtvis trampa på en leksakstelefon som börjar spela musik, eller sparka iväg ett tåg så att det flyger genom hallen och krockar med barnvagnen och man tänker att nu vaknar väl hela huset! Fast i de sovandes värld smäller det inte lika högt som för den som smyger som tur är.

Julen var fin. Vi åt janssons och hemmagjorda köttbullar. Smaskade risalamalta och drack must. Moa badade i julklappar och faktiskt så var innehållet intressantare än pappret och snörena. Hon lekte och lekte med sina klossar, tåg, bil, docka och allt annat fint hon fick och än så länge har hon inte tröttnat. Däremot så sprider hon ut sina saker över hela lägenheten.

Moas första jul är över. Om ett par veckor är det dags för den stora ettårsdagen!

6 dagar kvar

2010-12-18T19:23:00.002+01:00

6 dagar kvar till jul.

Jag har inte skrivit någonting på nästan en månad. Varför?
En ursäkt är att det har varit mycket. Men det är inte hela sanningen. Jag har faktiskt litegrann tappat sugen, inspirationen, motivationen och kanske det viktigaste - vanan. Vanan att skriva varje dag ska inte underskattas när det gäller att blogga.

6 dagar kvar till jul. Idag var jag och Per en kort sväng på stan för att handla julklappar. Vi kom hem med en halv julklapp, så shoppandet gick inte så jättebra. Fast vi har som tur är inte så många saker kvar att köpa (tack internet).

Moa var med, inbäddad i vagnen, och tyckte att det var extremt spännande att titta på folk och på saker och på snön. När vi kom hem däremot var det inte alls kul längre. Hon blir helt vansinnig när hon blir hungrig. Mat NUU. Ungefär som jag när jag var gravid.

Imorgon är det fjärde advent och vad har vi på schemat? Ingenting. Kanske baka lite pepparkakor? Slå in paket? Pynta vår lilla idegran? Vi får se, vi får se.

Ikväll blir det i alla fall final i Robinson och några chips till det. Najs!

Första advent

2010-11-28T21:19:00.005+01:00

Det är första advent idag och jag som aldrig tidigare varit särskilt mycket för att pynta (med undantag av förra året då vi inte bara köpte adventsljusstake utan också en stjärna) vill nu verkligen att det ska kännas att det närmar sig jul här hemma. Naturligtvis mest för Moas skull. Det är ju faktiskt hennes första jul.

Staken och stjärnan kom på plats på förmiddagen och jag bytte soffkuddar. Men det var först på kvällen som julpyntslådan togs fram och vi ställde upp tomtarna på byrån. Moa tyckte nog att det var den roligaste låda hon någonsin träffat på! Tomtar, glitter, julgranskulor, tidningspapper! Allt var lika spännande att titta på!

När hon somnat och jag satt i soffan och tittade på tv kom jag för första gången i mitt liv på att det kunde ju vara ganska trevligt med julgardiner. Vips! Så hade Per varit till linneskåpet och plockat fram röda gardiner och hängt upp. Då kändes det riktigt juligt att äta lussebulle och pepparkakor.

Trevlig första advent!

Börjar så smått att prata...

2010-11-05T14:23:00.003+01:00

"Mamamamamama" eller "Dadadadada" räknas knappast som att prata, men att hon ropar på mig eller Per är ganska tydligt. Att hon pekar och utbister "Dä!" betyder att hon ser något intressant.

Vi märker också att hon förstår ord.
Lampa, boll och strumpa till exempel.

"Hej", är hon duktig på att säga, oftast vinkar hon samtidigt och det tycker hon är jätteroligt.

Och så vet hon precis vad "nej" betyder, men hon skiter fullständigt i det och gör som hon vill ändå!

Sjukt synd om mig

2010-10-31T07:57:00.003+01:00

Så här sjuk har jag inte varit sedan juni 2006.

Då, för drygt fyra år sen, trodde jag först att jag bara var extremt bakis. Vilket inte alls var en konstig gissning eftersom jag samma dag kommit hem från en fantastisk kryssning med Vonka. Vi hade druckit Zlatan-drinkar, dansat halva natten under stjärnorna och stått och pekat på Åland medan solen gick upp.

Det var inte konstigt att jag kände mig bakis, och det var inte konstigt att jag blev sjuk den gången - det är inte så nyttigt att i början av juni dansa sig svettig under bar himmel.

I vilket fall så var det ingen tvekan om att jag var sjuk när väckarklockan ringde på måndag morgon den där gången. Jag ringde jobbet och sen somnade jag om igen. Det är fördelen med att ha mobilen som väckarklocka, man behöver inte sträcka sig två gånger efter saker man behöver.

När jag efter fem dagar äntligen blev frisk igen, ja då kunde jag inte gå! För jag hade fått något slags virus på balansnerven och allting runtom mig gungade, som om jag vore kvar på den där ålandsfärjan!

Den här gången har det varit något liknande, förutom bakiskänslan och balansviruset. Nu äntligen börjar jag piggna till igen, efter fem dagar. Nu känns det bara som om jag ska hosta upp lungorna och nysa ut hjärnan. Men det är petitesser i jämförelse.

När det var som värst, då kände jag mig som han i reklamen: "Ni kvinnor snackar om att föda barn!" Jo, jag vet precis hur han har det - och han har så rätt!

Jobb dygnet runt

2010-10-24T09:42:00.002+02:00

Det är helg och meningen är att jag ska ta det lugnt, koppla av och vara ledig. Vilket jag gör, vilket jag är. Men ändå är det emellanåt svårt att inte tänka på jobbet. På hur veckan har varit, vad jag har gjort. Det har varit fullt upp varje dag och vissa saker känner jag att jag har gjort bra, att jag har lyckats. Andra saker har det inte gått fullt lika bra med. Och de sakerna grämer jag mig över. Det är så svårt att komma ihåg att det är det positiva jag ska älta.

De där småsakerna som jag själv känner att jag inte gjort tillräckligt bra ger mig lite ågren.

De sakerna som ligger framför mig i veckan som jag känner att jag inte har full koll på hur jag ska lösa ligger som en klump i magen.

Det är helg. Jag ska koppla av. Jag ska ta det lugnt och vara ledig. Ändå är jobbet som en gnagande hamster innanför tinningen.

Jag måste hitta strategier för att släppa jobbet när jag är ledig, om det ens är möjligt?

Tröga föräldrar

2010-10-18T21:10:00.002+02:00

Moa kryper in i sovrummet. Stannar. Pratar och gnäller. Hon kryper tillbaka, stannar i dörröppningen och tittar på mig och Per. Jollrar innan hon vänder och kryper in i sovrummet. Pratar och kryper fram och tillbaka. Klagar verkligen.

Till slut fattar jag vinken och följer efter henne. Jag sätter mig på sängen och frågar vad hon vill. Då kikar hon in under sängen och jag gör detsamma. Där under ligger hennes boll och hon når den inte.

"Mamma, pappa! Kom och hjälp mig ta fram bollen under sängen! Mamma! Pappa!

Herregud, vad trögfattade vi kan vara då!

Full fart

2010-10-12T20:46:00.004+02:00

På jobbet är huvudet fullt av lagar, rutiner, arbetsinstruktioner, transaktioner, arbetsområden, scheman, möten och koder. Samtidigt försöker jag ta reda på en massa saker, få andra att göra en massa saker, göra en massa saker själv och ta reda på vad alla andra gör eller borde göra. Det är ungefär lika rörigt som det låter. Speciellt när ingen riktigt verkar veta vad det är de gör eller borde göra.

Då är det enklare hemma. Där är det full fart. Mest framåt eller uppåt.

Barnvagnsfolket

2010-10-03T19:40:00.005+02:00

I många, många år har jag irriterat mig över folk som envisats med att ta med sig barnvagn på ställen där det är fullkomligt uppenbart att det kommer att vara alldeles för trångt; bokrea och marknader bland annat.

Jag har klagat och gnällt och tyckt att det varit fullkomligt idiotiskt. Inte alls kunnat förstå poängen med att ta med sig en bebis på såna ställen. Varför inte lämna ungen hemma? Vad gör den för nytta där? Inte alltid har jag varit helt snäll i mina tankar när jag suckat och stönat åt dessa monstervagnar som tagit plats och spärrat vägen.

Ändå var jag där själv nu. Med barnvagn på mârten. Trängdes. Fick höra kommentarer "idiotiskt att ta med sig barnvagn". Och visst, det var trångt och det var jobbigt. Fast jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det hela. Fnissa åt att jag själv har varit en som gnällt, och fnissa åt att jag trillat dit och blivit en sån där småbarnsförälder som ska ta med sig bebisen överallt.

Två anledningar fanns det: Vi skulle på kalas efteråt, så skulle vi gå på mârten så var vi tvungna och ta med Moa. Den andra anledningen var att det ändå var ganska mysigt. Första mârten med Moa. En upplevelse som hon nu råkade sova sig igenom, men det kunde inte vi veta i förväg.

Nästa år ska hon få en ballong, smaka på en kokosboll och åka tekopparna. Även nästa år ska vi trängas bland folket med barnvagn och bli kallade för idioter.

En av alla tankar efter valet...

2010-09-29T21:14:00.002+02:00

"Hur känns det att jobba 5 % åt SD?"

En fråga ställd med mycket ironi och humor på jobbet ett par dagar efter valet. Men ändå. Det känns ju sådär.

Man kanske skulle börja jobba 5 % mindre varje dag? Blir det rätt då?

Fredag igen?!

2010-09-24T19:39:00.002+02:00

Men snälla nån, det är fredag redan.

Dagarna bara försvinner en efter en och jag hinner inte riktigt med känner jag. Jobbet tar mycket tanke och kraft och energi, men det är roligt. Väldigt roligt till och med. För tillfället så stormtrivs jag och jag hoppas på att det kommer att fortsätta på det viset.

När jag kommer hem får jag ett par timmar med sötaste Moa innan hon somnar för kvällen. Hon är så underbar när hon börjar krypa mot dörren för att möta mig när jag kommer hem. Ett par timmar per dag med Moa är inte mycket så jag försöker få det till kvalitetstid med henne. Jag skulle aldrig kunna bli arbetsnarkoman och jobba över varje kväll (som jag har möjlighet att göra nu om jag vill). Jag vill vara med Moa. Och med Per förstås. Vi har våra tv-kvällar jag och han. Vi är inrutade som bara den!

19.00 Vem vet mest
19.30 Halv åtta hos mig
20. 00 Idol

Sen kan det vara något mer efter det. Soffpotatisar är vi! Men det är skönt!

Inte tid!

2010-09-19T16:26:00.003+02:00

Jag har inte tid att blogga för f-n.
Men jag har tid att laga äppelmos och gröt och barnmat och sånt.

Konstigt.

Ja, det var Per som författade åt mig när han klagade över att jag inte bloggat på länge.

Och så vill han poängtera att han var ironisk, för det framgick inte sa han.

Jag ska bli bättre på att blogga framöver. Jag lovar!

Ut i verkligheten

2010-09-12T22:05:00.006+02:00

Det svåraste med att jobba är att gå hemifrån på morgonen. Innan jag sätter på mig skorna och koftan smyger jag in i sovrummet en sista gång för att säga hejdå till mina älsklingar. Vid den tiden på morgonen brukar Moa ha förflyttat sig från sin säng till vår. Där ligger hon tätt intill Per, med sin napp och sin snuttefilt. Båda sover sött, är varma och luktar drömmar.

Det knyter sig i hjärtat och helst av allt vill jag strunta i jobbet och istället krypa ner bredvid dem. Stanna i babybubblan ett tag till. Men jag har haft min tid, nu är det Pers tid.

Jag får nöja mig med en varsam puss på deras pannor innan jag smyger ut igen.

Moa kryper

2010-09-09T18:53:00.003+02:00

Måndag den 6 september tog Moa sina första riktiga kryp. Ett stort steg för en sån liten tjej. Sen dess har det gått fort. Idag går det betydligt snabbare när hon tar sig fram än vad hon gör på den här lilla filmsnutten från i måndags. Men åh, så lycklig hon är över att ta sig framåt. Och så fantastiskt söt förstås.

Tänk om man sa vad man tänkte...

2010-09-04T19:21:00.004+02:00

Ibland får man lust att säga: "Hej, vilken snygg stjärtskåra du har! Den ser ju riktigt fin och len ut!" Men man inser ju att det är ganska opassande, dels för att mannens fru går bredvid och dels för att... ja, det är opassande helt enkelt att kommentera andras stjärtskåror.

Vid just det här tillfället var det vid entrén till Maxi, och jag tänkte att det kanske hade varit en bra raggningsreplik. Om inte hans fru hade varit med, och om han hade varit (betydligt) yngre och om vi befunnit oss på krogen lagom salongsberusade.

Kan inte någon som är singel och som springer på krogen och råkar få syn på ett bra jeanshäng testa den repliken? Jag är ganska nyfiken på vad svaret skulle bli.

Första dagen på jobbet

2010-09-01T21:21:00.006+02:00

"Hej, jag heter Marie och det här är min första dag efter mammaledigheten." Den meningen följdes av en lång harang om vem jag är. Fem gånger idag på fem olika möten fick jag presentera mig. Vet inte riktigt vad jag sa, svamlade antagligen mest. Hämnades genom att alla andra också fick presentera sig lite snabbt med att säga något "värdelöst vetande" om sig själva. Samtidigt satt jag och skrev ned vad de sa i ett försök att memorera alla namn. Ett ganska hopplöst projekt, jag vet, men något fastnade förhoppningsvis.

"Jag är usel på att komma ihåg namn, så ta inte illa upp om jag frågar tre-fyra gånger till". Några enstaka fniss fick jag till svar. På det stora hela så tror jag nog att det gick ganska bra. I vilket fall som helst så var jag snygg i håret!

Dagen gick fort, det var intensivt och väldigt roligt. Det blir nog bra det här, även om jag har otroligt mycket att lära mig på kort tid. Får gå en dryg vecka som lärling och sen är det bara att kasta sig huvudstupa in. Det är skoj! Det känns till och med roligt att gå till jobbet!

Det enda som gnager är saknaden efter Moa. Den var stor idag på eftermiddagen och bussresan hem var svår. Jag gick in med skorna på och plockade upp Moa från golvet och bara kramade om henne. Min älskade lilla bebis. Då kläcker Per nyheten att hon tagit sina första riktiga försök till att krypa! Och det har jag missat! Första dagen jag lämnar henne för att jobba så passar hon på!

Skitunge!

Sista dagen

2010-08-31T19:11:00.004+02:00

Att gå till tandläkaren för att laga ett hål var inte vad jag hade tänkt att göra sista mammalediga dagen. "Vill du ha bedövning eller ska vi köra ändå?" frågade hon medan hon plockade fram den jättelika borren. "Är hon galen?!" tänkte jag, klart jag ville ha bedövning. Nu är jag bortdomnad i halva ansiktet och att äta god middag var inte lika roligt som jag hade tänkt mig. Gott var det ändå förstås.

Imorgon är det alltså allvar igen, dags att komma ut från den här babybubblan och ge sig ut i verkligheten igen. Jobb. Vad har jag gett mig in på? Det ska bli spännande och roligt, men lite läskigt och nervöst är det också. Flera kvällar i rad har jag legat och funderat på hur det ska bli, vad jag ska göra första dagen, hur jag ska presentera mig, vad jag ska ha på mig och på tusen andra saker. I kväll ska jag försöka somna tidigt så att jag åtminstone är någorlunda pigg när jag kommer till jobbet.

Den här dagen har jag bara velat gosa in mig i Moa så mycket som möjligt. Borra in näsan i hennes hals och sniffa och pussa henne på de mjuka kinderna och försöka få henne att skratta. Samtidigt som en del av mig säger att Per borde ha henne så mycket som möjligt idag, hela tiden helst, så att hon inte saknar mig imorgon.

Hon är så söt när hon sitter och vinkar. Hur ska jag klara mig hela dagen imorgon?

Sista föräldralediga dagen kom mycket fortare än vad jag hade kunnat ana, och den här dagen har gott så fort att den nästan inte existerat.

Nu ska den i alla fall avslutas med en stund mys i soffan med bebis och välling innan ett avsnitt av Dexter för mig och Per när hon somnat.

Den bästa bebisen

Hus! del 3

2010-08-26T22:01:00.002+02:00

För ett litet tag trodde jag på allvar att jag i slutet av den här veckan skulle vara på god väg att köpa ett hus. Det kändes spännande och roligt och läskigt på samma gång. Jag pendlade från att vara helt säker på att det var just där jag ville bo, till att tvivla enormt på att det faktiskt var rätt hus.

På förmiddagen idag kom budgivningen igång igen efter gårdagens visning. En tredje budgivare dök upp. Vi började ana att huset skulle bli dyrare än vad vi tänkt. Sedan kom en fjärde budgivare. Så jag antar att både jag och Per började leta fel. Ifall vi inte skulle få det. Ifall vi inte skulle vilja ha det.

Det var så mycket med det huset som var rätt att vi kanske förhastade oss. Vi har en bild av hur vårt hus ska se ut, var det ska ligga och hur vi vill leva i det, och mycket stämde in. När vi pratade om det i morse insåg vi också att det faktiskt var en hel del som inte var riktigt rätt. Det kanske trots allt var för litet? Och svårt att bygga ut om vi skulle vilja. Vardagsrummet var svårmöblerat och vart skulle vi hänga tvätten på vintern? En del bekymmer mindre än de andra, men ändå faktorer som kanske kan spela in när man ska köpa hus.

Läget var bättre än själva huset.

Om det inte hade blivit så dyrt, så kanske vi hade varit med och budat till slutet och "vunnit". Nu gick det över vår budget och det känns inte som någon katastrof.

Vi letar vidare, och nu vet vi ännu mer om vad vi letar efter. Hur stort det ska vara, hur det ska ligga och hur det ska se ut.

Än så länge har vi inte bråttom, vi kan bo bra här ett tag till.

Lite av varje

2010-08-25T17:57:00.005+02:00

Budgivningen är igång och vi är med! Det är oerhört nervkittlande! Kommer vi att inom en ganska snar framtid vara husägare eller inte? Ikväll skulle det vara en ny visning, så vi avvaktar lite till imorgon så får vi se vad som händer då.

Pirrig i magen!

Apropå något helt annat. Varför gör man hål i öronen på en liten tjej som inte ens är två år gammal? Det såg ut som om hon hade hål i näsan också, men det var förhoppningsvis bara ett klistermärke.

Moa sätter sig upp från att hon ligger på mage. Och så vinkar hon.
Annars inget nytt.

Om en vecka börjar jag jobba igen!

Hus! del 2

2010-08-23T16:56:00.003+02:00

Vi ska lägga bud på huset!!

Skit, vad spännande det är! Magen åker bergochdalbana. Ikväll eller imorgon tar det fart. Bara den här väntan håller på och spränger mig i bitar!

Tänk om! Tänk om vi blir med hus!!

Hus!

2010-08-22T09:29:00.002+02:00

Idag ska vi åka och titta på ett hus.

Och tänk om det är HUSET. Tänk om vi kommer dit och känner att "ja, det är här vi ska bo!"
Jag har längtat i över en vecka nu att få åka och titta på det, för det verkar vara så bra. Det finns en stor chans att det faktiskt är rätt hus.

Det är spännande, och lite läskigt. För tänk om vi vill ha det! Vad mycket då som måste ordnas och fixas och tänkas på och jag får nästan lite ont i magen vid tanken. Samtidigt drömmer jag om att göra i ordning ett rum åt Moa, sitta ute på gräsmattan om sommaren och leka, ha en gunga, en liten pool, kanske odla lite morötter.

Men, köper vi ett hus långt ute på landet så blir det ingen mer hämtpizza. Det är ju en stor nackdel förstås.

Framtidsdrömmar

2010-08-18T12:58:00.005+02:00

Det är egentligen för tidigt att spekulera i vad Moa ska bli när hon blir stor. Det är många år kvar innan hon behöver göra några val i livet för karriären. Visst kan man önska att hon blir läkare, eller advokat eller en superdatanisse eller något annat där man tjänar massor med pengar utan att behöva riskera sitt liv i jobbet.

Men om man ser till de intressen hon har idag, det vill säga pennor, sladdar, möss och tangentbord, så tippar jag på ett administrativt jobb. Som sin mamma.

Kontorsråtta.

Lycklig och förvånad

2010-08-17T13:30:00.002+02:00

Om jag minns rätt så var det i april 2001 som jag såg Lasse första gången. Vi tog tåget ner till Göteborg och gick i regnet till lokalen där han skulle spela. Jag torkade håret med papper på toaletten innan han kom ut på scen.

Jag hade nyss upptäckt Lasse, suttit inklämd på balkongen och druckit rödvin med en hamster och lyssnat på Tvivel. Han började precis bli känd och det var hans första större turné. Om jag minns rätt. Det var i alla fall så jag upplevde det.

När han kom ut på scenen och började spela fylldes lokalen av jubel och applåder och folk som skrek ”Lasse, Lasse Lasse!”. Han stod där och såg så uppriktigt glad ut över att vi var där. Lycklig för att vi applåderade. Och förvånad över att vi gjorde detsamma. Lycklig och förvånad.

I söndags i Brunnsparken såg han inte alls förvånad ut. Nu är han van vid stora spelningar. Men han såg fortfarande lika genuint lycklig ut för att vi var där. ”Vi har ett märkligt förhållande vi”, sa han till publiken. ”Märkligt men härligt”.

Det har varit alldeles för lite Winnerbäck i mitt liv de senaste åren. Jag blir euforisk och extatisk. Jag kan leva på det länge, länge. Nu klarar jag mig kanske ett år eller två till. Sen måste jag få stå framför scenen igen och ropa ”Lasse!”

Jag är så tacksam för att Per ordnade det här. Bästa presenten någonsin. Och att han följde med fast han inte är Winnerbäck trogen är fantastiskt fint.

7 månader

2010-08-13T18:12:00.002+02:00

Idag är hon sju månader gammal.

Ibland häpnar jag över hur stor hon har blivit. Hur fort hon har blivit stor. Nyss var hon ett litet knyte som låg i min famn och såg på mig med stora ögon och kanske log lite om jag hade tur.

Nu är hon en sprattelfisk som ålar omkring på golvet. Planlöst än så länge, mest åt sidorna och bakåt. Men ålar gör hon även om det inte går särskilt fort.

När hon sitter upp så är hon stadig. Hon lutar sig framåt och åt sidorna, sträcker sig efter saker som ligger en bit bort. Ibland får hon syn på mig och då skiner hon upp samtidigt som hon gapar med hela munnen. Är det hennes idé av ett fullstort leende?

Om jag sätter på musik så gungar hela hon av glädje, vare sig hon sitter själv eller i knät.

Och när hon får syn på sig själv i spegeln så blir hon helt vild och kastar sig framåt för att röra vid sin egen spegelbild.

"Vill du komma upp?" frågar jag och sträcker ut händerna mot henne. Då sträcker hon ut sina egna armar från kroppen, riktar sina små knutna nävar upp i luften. Hon är helt med på noterna vad som gäller. Och upp vill hon alltid, oavsett om hon har tråkigt, är glad, ledsen eller är helt inne i sin egen lek.

Oavsett vad så är mammas eller pappas famn alltid den bästa.

Om magen

2010-08-11T22:29:00.002+02:00

Det är ganska bra att vara rund om magen när man har en bebis.

En nyfödd bebis kan ligga på en extra plufsig mage och sova skönt. Där sjunker den ner och gungar lite lagom, ungefär som på en vattensäng.

Senare sitter bebisen bekvämt och stadigt på magen. Man skulle då kunna likna magen vid en saccosäck.

Magen kanske inte är så vacker att titta på, men det vet väl alla att bekvämlighet alltid går före utseende?

Hur det gick med vinet

2010-08-08T12:35:00.004+02:00

Jodå, vinet var precis lika gott som jag tänkt mig. Sällskapet var alldeles förträffligt och det var skoj att sitta ute, titta på folk och prata.

Det var tydligt dock att det var längesen sist. Ett glas vin och två öl var lagom åt mig. Efter det var jag trevligt salongsberusad och en gnutta vinglig på fötterna och slirig på orden. Under tiden hade jag sms-kontakt med Per för att kolla att allting gick bra. Om jag fortfarande haft vanan inne att sitta ute skulle jag ha stannat längre, för roligt var det, men klockan elva begav jag mig mot bussen.

När jag kom hem sov Moa och jag myste ner mig i soffan hos Per.

I fredags var jag väldigt glad för två saker; att jag inte drack mer och att jag åkte hem tidigt. För det hade verkligen inte varit roligt att vara bakis! Om jag hade varit bakis hade jag inte orkat ge mig ut i solskenet och avnjuta den här smarriga chokladdrömmen som helt klart var fredagens höjdpunkt.

Ett glas vin?

2010-08-05T17:06:00.002+02:00

Ska jag få chansen att sitta på en uteservering och dricka ett glas vin ikväll?

Det låter alldeles fantastiskt. Nästan osannolikt. Kommer det verkligen att vara möjligt? Det hör verkligen inte till vardagen att sitta ute och dricka vin, eller ens dricka vin ELLER sitta ute. När gjorde jag det senast på sommaren? Kan det vara två år sen tro? Ja, det kan det.

Så förstå mig om jag är enormt förväntansfull inför ikväll. Jag ska dricka vin. På en uteservering. Med Zantoo.

Som ett barn på julafton är jag.

Bara hoppas på att Moa har en bra kväll och somnar gott, men jag är fullt beredd på att få åka hem. Sånt är livet med en liten bebis.

Fiskepappan

2010-08-03T17:26:00.003+02:00

Idag åkte Per iväg och fiskade med sin svåger. Så heter det väl när någon är gift med ens syster?

I alla fall så fick jag och Moa klara oss själva och vi har haft en bra dag. Till skillnad från igår så har Moa somnat helt själv utan minsta bekymmer varenda gång idag. Så jag har haft det lugnt och skönt. Spelat lite spel och läst medan hon sovit.

Jag hoppas verkligen att Per har roligt idag. Vi har knappt varit ifrån varandra på hela semestern och han har nog tyvärr inte fått många timmar på egen hand att hitta på något roligt med. Så jag unnar honom verkligen den här dagen. Jag uppskattar verkligen att han är med mig och Moa så mycket, att han är närvarande och engagerad som pappa. (Jag vet ju att alla pappor tyvärr inte är såna.) Därför är jag nog extra glad idag att han åker och fiskar idag. Han förtjänar det helt enkelt.

Nu kommer han snart hem igen och då ska han få nybakade brownies!

Idag bloggar jag om tvspel - sluta läs om du inte bryr dig

2010-08-03T14:31:00.003+02:00

Igår surfade jag runt på spelsidor för att se om jag skulle hitta något roligt att spela efter Final Fantasy XIII som jag håller på med nu. I min jakt så snubblade jag över en recension skriven 2001 av Grandia II, ett av mina absoluta favoritspel. Grandia var utan tvekan det spelet som fick mig att fastna för tv-spelandet. Tack vare eller på grund av, hur man nu väljer att se på det.

Grandia II fick i alla fall hejdundrande bra kritik, med all rätt tycker jag förstås. Läsningen fick mig att bli nostalgisk och jag funderade på vilka fler spel som jag älskat att spela. Jag kom snabbt på (förutom Grandia och Grandia II) FF VII och FF IX och Kingdom Hearts. Underbara spel. Görs det såna spel längre?

I alla fall så hittade jag till slut ett spel som verkar intressant: Deathspank!

Får se om jag återkommer med en kort recension om det.
Först ska jag som sagt spela klart FF XIII.

En månad kvar...

2010-08-01T20:17:00.003+02:00

1 augusti idag. Det betyder att det bara är en månad kvar tills jag ska börja jobba igen. Det känns verkligen som "bara".

Förr kändes semester på fyra veckor som ganska länge, varför är det då "bara" en månad kvar? För att de sex och en halv månad som jag redan har varit ledig bara har susat förbi. Så jag vet att de här fyra veckorna kommer att försvinna i en ögonblinkning.

Hur kommer det att bli sen? Säg att jag åker till jobbet klockan sju, och kommer hem vid fem. Det är tio timmar förlorad Moa-tid varje dag. Tio timmar som jag inte vet vad hon gör, hur hon mår, om hon skrattar eller gråter eller lär sig något nytt. Jag fasar redan för hur mycket jag kommer att längta efter henne när jag är på jobbet. Jag vet att jag borde vara med henne så mycket som möjligt med henne nu när jag har chansen. Borra in näsan i hennes hals och snosa. Istället sitter jag här och bloggar lite för att jag är så trött på henne.

Jag har alltså tillfälligt tröttnat på hennes intensiva gnällande och låtit Per ta över en stund. Tröttnar på henne som person gör jag aldrig.

Bokmysteriet del 2

2010-07-26T11:37:00.003+02:00

OBS! Läs tidigare inlägg innan det här.

För nu är mysteriet löst.

När jag skrivit klart förut ropade jag till Per: "Nu har jag bloggat!" Jag borstade tänderna medan han läste, och sen började han leta.

Naturligtvis hittade han den efter en halv minut. Typiskt! Det är förstås bra att han hittade den, men det är typiskt eftersom jag har letat och letat utan att hitta ett spår av den.

Jag skrev ju att jag hade letat på byrån i köket, och där var den inte, men däremot i den! Där jag alldeles nyligen gjort i ordning en låda att ha presentsaker i. Då råkade väl boken slinka med när jag flyttade andra saker dit. Typiskt!

Nu är den hittat igen i alla fall. Mysteriet är löst. Allt är frid och fröjd.

Mot Värmland!

Bokmysteriet

2010-07-26T11:17:00.005+02:00

Dagens stora fråga är: Hur kan man tappa bort en stor bok?

När vi var var i väg på vår lilla minisemester packade jag ner Dan Browns senaste bok i resväskan. Den är grön, stor och ganska klumpig så den tog hyfsat stor plats i en liten väska, men eftersom jag är en sådan person som aldrig kan resa någonstans utan en bok så fick den följa med. Nu fick jag aldrig tid att läsa något på den resan. Vad jag kan minnas så tog jag inte ens upp den ur resväskan. Och om jag hade gjort det så borde vi väl ha sett om det låg en stor, grön bok på hotellrummet när vi skulle packa ihop?

För nu är den borta. Jag vet inte med mig att jag har sett den sen jag kom hem. Jag har till och med letat i bokhyllan ifall jag stoppat in den där igen. Alla andra Dan Brown står där, men inte den. Jag har tittat på nattduksbordet, på den lilla byrån i köket, i resväskan ifall jag hade glömt att packa upp den och på alla andra platser i lägenheten som en bok kan ligga gömd - men den står inte att finnas någonstans.

Nu ska vi snart åka till Värmland och jag måste hitta den innan vi åker! Jag hade börjat läsa den och jag kan ju inte påbörja en helt ny bok när det var den jag skulle läsa, eller kan jag?

Var kan den vara? Var gömmer sig en bok?

Jag hoppas att jag kan återkomma med en lösning i det här mysteriet.

Liknelse

2010-07-21T10:03:00.003+02:00

Igår kväll när vi låg och pratade kom vi på en bra liknelse hur det känns att föda barn. Det är ofta sent på kvällen, när man är trött och seg i huvudet som man kommer på såna där saker. När man är pigg och klar i huvudet så tänker hjärnan helt annorlunda. Smartare kanske. Man måste vara lite knasig i huvudet för att tänka "fel" och komma på något nytt.

Hur som som helst.

Liknelsen var i alla fall att det skulle kunna kännas som att föda ut en fullvuxen igelkott med rumpan först (tänk er taggarna som fastnar på vägen ut). Trevligt!

Vill jag göra om det? Inte om det kommer ut en igelkott, men om det kommer ut en bedårande söt bebis så kan jag överväga det.

Förundrad igen

2010-07-20T18:53:00.002+02:00

Att vara mamma till Moa gör mig fortfarande förundrad.
Vänjer jag mig någonsin?

Ibland när allt rullar på om dagarna, och matning, blöjbyten och amning går på rutin så slår mig helt plötsligt tanken: "Hon är min."

Då stannar världen upp för en sekund och hjärtat slår ett par slag extra.

Första gången

2010-07-18T16:13:00.003+02:00

De sista veckorna innan Moa föddes kändes det som att jag, och jag och Per, gjorde saker för sista gången. Inte för att livet skulle ta slut, men för att livet skulle bli så annorlunda. Det har det helt klart blivit och även om vi egentligen kan göra samma saker nu så blir det aldrig gjort riktigt på samma sätt. Därför gjorde vi saker för sista gången då.

Och därför gör vi massor med saker för första gången nu. Det var till exempel inte första gången jag och Per var på restaurang, men det var första gången med en liten bebis. En smula nervöst (tänk om hon skriker, blir hysterisk, kaskadkräks?) men förutom lite gnäll så gick det bra! Vi satt inomhus på en asiatisk restaurang. Ute spöregnade det nämligen när vi gick in, när vi gick ut så hade solen kommit fram. Vi valde längst in i hörnet för att störa så lite som möjligt. Moa satt nöjd och glad i sin stol och tittade på folk, ungefär lagom till att vi fick vår mat. Då började hon högt och ljudligt protestera. För att inte behöva bli stressad av att hon irriterade folk satte jag henne i mitt knä och åt med en hand. Det är fördelen med thaimat - allt är redan fint uppskuret i munsbitar och går att pricka med gaffeln.

Det var första gången som vi sov på hotell med en bebis, första gången hon sov i en resesäng, första gången hon smakade ägg, första gången hon träffade sina kusiner, första gången vi var på Riddarmarknaden i Hova med en bebis. Och så vidare och så vidare. Allt vi gör är på något vis nytt.

Första gången Moa äter banan på ett café.

Till och med allt vardagligt blir nytt bara för att hon finns i närheten eller i bakgrunden eller i tankarna. Man kan säga att vardagen blir lite mer spännande.

Födelsedagar

2010-07-15T10:31:00.003+02:00

Mitt fina lammkött fyllde igår 29 år! Men han ser inte ut att vara en dag över 26! Så jag behöver inte byta ut honom mot något yngre än. Hehe.

Vi passade på att slå ihop hans födelsedag med Moas halvårsfödelsedag och bjöd på bullar och tårta. Moas ett år äldre kusin var med så det var fullt ös från det att de kom tills det att de gick. Moa kändes för ovanlighetens skull väldigt lugn, ändå var hon efter ett par timmar helt slut och tvärslocknade efter en slurk mat.

Jag tycker det var en bra dag! Kan bara hoppas att Per tycker det också, det var ju trots allt hans dag.

Moa 0,5
Per 29

6 månader!

2010-07-13T19:36:00.005+02:00

Idag fyller Moa sex månader. Det är stort! Jag har sagt det tusen gånger förr. Alla andra som har barn har sagt det tusen gånger.
Det går så otroligt fort!

Kan inte min bebis vara bebis längre? Snart är hon ju för bövelen tonåring!

Hon är fantastiskt söt. Ett paket fick hon på sin "födelsedag" och hon hade fullt upp med att öppna det medan vi åt frukost. Det tog lång tid men till slut hade hon rivit av allt papper. Så fort hon hade rivit av en bit så tog vi bort det ifrån henne. Annars hade hon bara lekt med den avrivna pappersbiten istället för att försöka riva av en ny bit.

Antagligen var den proceduren roligare än själva innehållet i paketet. Men så får det vara när man är en liten bebis. Då får tomma kartonger och etiketter och vattenflaskor vara mer intressanta än dyra, färgglada leksaker.

Semester

2010-07-12T08:53:00.005+02:00

Det är semester.

Vi hade härliga dagar i Värmland. Sol, bad, grill, fiske. Utforskade grottor. Hade picknick. Fikade. Moa lekte med mormor och morfar. Hon satt i sin vita plaststol från IKEA och stortrivdes. Lekte med en gammal briotax och var fascinerad av svansen som gungade fram och tillbaka när hon pillade på den.

Hon fick smaka på jordgubbe en dag, kiwi en annan dag och melon en tredje dag. Hon gapade och grep efter skeden efter mer, så gott var det!

Nu är vi hemma igen, smälter bort i värmen. Tjugoåtta grader varmt inne. Hett som en bastu. Orden tar liksom längre tid att formulera när hjärnan kokar. Idag längtar jag antingen till en badstrand för att kyla ner mig. Eller till Marieberg. Där är det AC. Svalka.

Fast semester är härligt. Det är ju semester för mig också nu när Per är hemma hela dagarna. Det är underbart.

Nedräkning

2010-07-02T17:23:00.003+02:00

Idag är sista dagen innan semestern för Per. Nu har han nedräkning: 2 månader kvar tills han ska vara föräldraledig. Han ser verkligen fram emot att vara ledig och säger att "det är ju snart!"

Och det är snart. Väldigt snart. Jag ska bara vara ledig i 2 månader till. Jag som trodde att åtta månader skulle vara så jättelänge. "Hur ska jag stå ut med att vara ledig i åtta månader!" tänkte jag. Nu har det redan gått sex. De har flugit förbi. Svischat fram. Bara två månader kvar. Hur ska det gå sen? Jag vill inte vara ifrån Moa!

Fast det ska bli kul att börja jobba igen också. Men hur ska jag kunna vara ifrån Moa??

2D och 3D

2010-06-30T20:01:00.002+02:00

Jag har fått det bekräftat.

I alla år har jag misstänkt att det där med 3D inte varit något för mig. Ända sen mina kompisar satt och kisade i såna där böcker, och om om man tittade på "rätt sätt" så skulle en bild träda fram. Jag lyckades aldrig.

Häromdagen var vi på SIBA och där kunde man prova att titta på en 3D-teve. Genom speciella glasögon. Så jag tog dem på mig men såg ingen skillnad alls. "Jooo, det är ett helt annat djup!" sa Per. "Nej," säger jag, "det ser likadant ut som vanligt".

Då tyckte han lite synd om mig.

Men, å andra sidan kan man ju säga att jag alltid har sett på film som om den vore i 3D - det vill säga på samma sätt som jag ser verkligheten.

Appar!

2010-06-29T19:36:00.002+02:00

Nu känner jag mig inte så gammal längre!
För jag har en ny flashig, frän telefon och letar "appar" för fullt.

Jag har inte tid att blogga för jag måste lägga till widgets och sånt.

(Nej, jag förstår inte hälften av vad man kan göra med telefonen, men skoj är det!)

Två som sover

2010-06-28T17:21:00.004+02:00

Det blev sent för mig och Per igår. Vi kom inte i säng förrän vid tolv-tiden. Och ja, det är sent enligt småbarnsföräldrar. Förr i tiden var klockan tolv tidigt om man var ledig dagen efter, men tiderna förändras. Så när Moa vaknade strax före sex och inte somnade om igen utan låg och jollrade så var ingen av oss särskilt glad över det. Jag tog med mig Moa ut i vardagsrummet och lät Per få sova.

I vardagsrummet intog jag soffläge och la lilltösen på min mage. Jag tänkte att hon kunde få ligga där och leka med sina tår en stund och hade egentligen inte en tanke på att någon av oss skulle komma att somna.

Ungefär två timmar senare hittade Per oss där. Mor och dotter i mysig skönhetssömn tillsammans.

Gratulerar!

2010-06-24T07:48:00.005+02:00

Idag fyller fröken Z år, hela 29 år! Vilket innebär att det redan är fem år sedan jag var med till Hellhole (som hon själv ibland säger) och firade hennes födelsedag och midsommar för första gången. Ja, det var alltså jag som firade med henne för första gången, själv hade hon säkert både firat sin födelsedag och midsommar själv eller med andra massor med gånger.

Hur som helst. Den mest kaotiska midsommaren jag varit med om någonsin. Jag minns det som igår, fast lite dimmigt och vingligt på vissa håll. Det var det året det började med tjejfest. Vi lekte lekar, drack lite vin, sprang ut i skogen och kissade. Sen helt plötsligt kom det en båt med grannar som ville vara med och festa. Han som hade varit med i Big Brother och som jag bjöd på öl jag köpt på en kryssning. Och så kom det en massa annat folk. Den där söta lilla saken som satt med mig på grässlänten och pratade om väder och vind, (just samtalsämnet är lite dimmigt) och som visst bara var tjugo år fick jag reda på sen, så den knappt påbörjade flörten rann ut i sanden litegrann.

In till "stan" för att sova, men Z hade glömt nycklarna. Ut och leta skjuts. Han som var jobbig och han som sa: "Du är som en irriterande snorbuse i näsan!!" Bästa uttrycket någonsin!

Hittade lift ut till stugan men Zantoo på kanten fann inga nycklar så vi sov i en liten friggebod. Kallt var det, men sov gott gjorde jag.

Kaotiskt och galet var det. Min väska blev stulen och jag var så trött dagen efter att jag bara satt och frös. Men ÄNDÅ är det nog den absolut roligaste midsommar jag har varit med om.

Åh, det finns så många roliga, galna, vilda, spontana och sjuka minnen av alla fester med Sandra. Av vinkvällar och tacoskvällar. Av lugnare saker som promenader och shoppingdagar också. Och så den där dagen då vi var kulturella och drog till Kvarntorpshögen.

Kan minnas hur mycket som helst. En hel del tror jag att jag behåller för mig själv.

Grattis Sandra på födelsedagen!! Skål för dig och för allt roligt vi har hittat på!

Glada och sliriga partypinglor nyårsafton 2006.

Tråkigt igen

2010-06-21T14:38:00.004+02:00

Det är en tråkdag idag. Moa är trött och gnällig. Jag försöker vara underhållande - sjunger, gör grimaser, roliga ljud med munnen - men ingenting fungerar mer än några minuter. Då provar jag att gosa med henne eller gå omkring med henne men det är samma sak då. Konstant gnäll.

Nu sover hon en liten stund igen. I fem minuter till räknar jag med och sen börjar det om igen. Tills Per kommer hem, då ska han få ta över och så åker jag och handlar i stället. Det ska bli skönt.

Jag passar på att dricka en kopp kaffe och spela alfapet. Har knappt orkat få på mig kläder idag. Tråkdag.

Det roligaste som har hänt idag är att lilltösen har vridit sig ett halvt varv när hon låg på mage. Sen blev hon trött och låg bara och skrek med näsan nedborrad i täcket. Tidigare har hon bara krafsat med händerna och frustrerat gnällt tills man kommit och plockat upp henne. Så hon utvecklas. Snart kravlar hon väl iväg över hela vardagsrumsgolvet. Lilla sötnosen.

Välkommen till världen

2010-06-18T18:13:00.002+02:00

Vi hade kalas i helgen för Moa. Välkommen till världen eftersom det inte blev något dop.

Per är tydligen "kommunist eller något värre". Skoj!

Kalaset gick riktigt bra. Jag hade trevligt och det tror jag alla andra också hade. Det blir inte så många tillfällen i livet som man kan samla släkterna på det där viset, både min och Pers. Det var riktigt intressant att se hur folk kom överens.

Och kalaset blev lyckat! Mamma hade ordnat så god mat, farmor fixade två vackra goda tårtor, solen kikade fram en stund efter maten, Moa var en ängel hela dagen och hon fick så otroligt fina presenter. Det är rörande hur många som bryr sig och som verkligen hade engagerat sig till att finna något personligt. Helt fantastiskt!

Något blått..

2010-06-15T20:08:00.002+02:00

Idag fick jag naglarna målade. Det var lilla Emelie som valde färg och sen fotograferade resultatet. Inte dåligt för att inte ens vara fyllda fyra! Men det var varken hon eller jag som målade, då hade det inte blivit så här fint.

Jag har inte haft nagellack på nästan tre år, och innan dess minns jag inte när jag hade senast - kanske någon halloween?

Det kanske ska bli min nya grej? Ha en massa roliga färger. Nya varje vecka. Matcha med handväskorna. Och så där.

Inte för att jag tror att det någonsin kan bli min grej, men har jag något bättre för mig?

Nostalgitripp med Beverly Hills

2010-06-11T10:30:00.002+02:00

De har börjat sända Beverly Hills på eftermiddagarna och jag har råkat sett några snuttar här och där. Det är lite märkligt att se det igen nästan tjugo år senare. Serien kom i början av 90-talet och var det coolaste man kunde se. Man hatade Kelly. Brandon och Dylan var de snyggaste på tv. ("Dylan" är snyggast!" "Nej, Brandon är faktiskt snyggare!" "Nähääää, Dylan ÄR!" O.s.v..)

Nu är det fränt att se kläderna; de hade jeans som var höga i midjan, tjejerna hade korta toppar och killarna blommiga skjortor. Och frisyrerna! Brendas fluffiga lugg och Dylans hår måste ha krävt en sprayflaska om dan för att hålla sig så där! Sminket var snyggt på 90-talet däremot. I alla fall i Beverly Hills.

Det hände saker i Beverly Hills. Farliga saker. Roliga saker. De hade problem. Kärleks-, alkohol-, spel-, drogproblem - you name it! Allt hände i den där serien. Nu framstår det som lite gulligt, ganska fånigt, och oerhört präktigt. Moralkaka á la USA serverat med silversked.

Ändå är det ganska roligt att titta på. Då var då och nu är nu och det är så mycket som har förändrats. Beverly Hills är ett tidsdokument. Problemen som uppstod då skulle aldrig ha uppstått idag. I ett avsnitt som jag råkade titta på skulle Brenda i hemlighet möta upp Dylan på ett hotell, men när hon är där och frågar efter honom inser hon att hon är på fel hotell! Vad göra? Hon är i en annan stad och vet inte var han är eller var sina vänner är. Hon går till en telefonautomat och ringer sin bror på Peach Pit och säger "Om Dylan ringer så fråga vilket hotell han bor på." (Typ.) Och sen sover hon i en städskrubb.

Skulle aldrig ha hänt idag. För hon skulle bara ha plockat upp sin Iphone och ring till Dylan som sagt var han var och sen skulle hon ha kollat gps:en var hotellet låg och gått dit och allt hade varit bra. (Men det hade inte blivit mycket drama av det.)

Ett år av sorg

2010-06-09T15:45:00.000+02:00

Idag är det ett år sen Gustav gick bort.

Innan jag fick barn kunde jag bara försöka föreställa mig sorgen, smärtan, frustrationen och ilskan, men jag visste att jag inte skulle komma i närheten av hur det egentligen känns att förlora sitt barn.

Jag vet fortfarande inte hur det känns, tack och lov, men skillnaden nu är att jag inte ens vill försöka föreställa mig. Bara tanken på att något händer min bebis gör att ett svart hål av oändlig tomhet öppnar sig framför mina fötter. Det skulle suga tag i mig och jag skulle vara förlorad för evigt, bara vara ett skal, fylld av sorg, som vandrar omkring i världen och försöker bete sig normalt.

Jag vill inte tänka tanken att något skulle hända Moa. Hon är mitt allt och mitt liv.

Även de dagarna då hon är jobbig som jag säger, då jag är trött och önskar mig egentid, så vet jag att hon är fantastisk. Jag vet att hon gör mig lycklig. Jag vet att varje dag jag får med henne är en gåva. Jag glömmer inte att jag älskar henne även om jag suckar och stönar över att vara förälder.

Jag vet att hon när som helst kan tas ifrån mig. Jag har sett hur lätt det händer. Bara tanken kan göra mig vansinnig.

Så jag tänker inte utan njuter. Njuter av att krama henne och pussa på henne och sniffa i hennes hår. Att kittla hennes fötter och höra henne skratta. Bära henne. Hålla henne nära. Trösta henne när hon gråter. Vyssja henne till sömns. Älska henne varje dag.

10 orsaker att...

2010-06-08T07:49:00.003+02:00

10 orsaker (bland tusen) att älska Per.

Han får mig att skratta, varje dag.
Han kysser bra.
Han har en läcker rumpa som jag får tafsa på.
Han vet att det går 444 och en halv medelknubbiga humlor på ett hekto.
Han förstår när jag är hungrig.
Han kan rapa alfabetet.
Jag kan ställa konstiga frågor till honom.
Jag får konstiga svar tillbaka.
Han är minst lika knäpp som jag.
Han bakar de bästa kanelbullarna.

Drömmar

2010-06-07T11:18:00.003+02:00

Gjorde ett första tappert försök att baka drömmar idag. Jag misstänkte redan när jag gjorde degen att de inte skulle bli så bra. Först blev degen för smulig, så jag fyllde på med mer smör, och sen blev den alldeles för lös. Hur som helst så rullade jag ut små kulor och ställde in dem i ugnen.

Visst hade jag rätt. Drömmar ska vara höga och toppiga och lite spruckna. Inte stora, platta och smaka alldeles för mycket rapsolja.

Skickade ett sms till Per som är på jobbet:

"Prövade att baka drömmar, men de blev misslyckade. Vi får nog äta upp dem själva. Puss puss puss."

Några minuter kom svaret från världens sötaste pojkvän:

"Gott med mardrömmar! :)"

Misslyckade drömmar kan även de bli bra i slutändan!

Torsdagskvällen

2010-06-07T09:36:00.002+02:00

När jag skrev sist hade Moa sovit en halvtimme, det är ungefär vad hon brukar sova på eftermiddagen. Så jag blev väldigt förvånad och nästan fundersam när hon helt plötsligt sov två timmar till. Jag hade det lugnt och skönt och fick en massa energi. Plockade i ordning och bakade kokoskakor.

Någon promenad blev det inte eftersom nästa gång Moa skulle sova så var det för natten. Hon var uppe ett par timmar, glad och gosig, och sen somnade hon nästan utan bekymmer kvart i tio.

Så jag fasade för kvällen i onödan, den blev i slutändan en väldigt bra kväll.

Jobbiga kvällar

2010-06-03T17:31:00.003+02:00

"Åk inte", bad jag Per idag innan han skulle iväg till jobbet. Och sen. "Jag vet att du måste åka, och jag vet att du ska åka, men jag vill inte".

De tre senaste kvällarna har varit en pärs. Igår grät vi ikapp jag och Moa en stund. Hon var övertrött, envis, gnällig och ingenting var bra. Jag var frustrerad, ledsen och hungrig.

"Åk inte", sa jag för jag fasade för en sån kväll till. Den fjärde på raken i så fall. Just nu sover hon så jag laddar batterierna och förbereder mig för kvällen. Min mat är klar och bara att värma i mikron. En promenad är planerad och allting är fixat inför den.

För att göra något trevligt och mysigt och roligt tillsammans idag så har Moa fått bada. Förhoppningsvis gör det henne lite nöjdare senare ikväll. Åtminstone så påminns jag om hur underbar och söt och gosig hon kan vara.

Nybadad.

Stockholm och final

2010-06-01T15:44:00.004+02:00

Tyskland vann! Vad var det jag sa?!

Man kan ju tro att jag skulle kunna vara lite bitter när jag inte fick se den stora finalen nu när jag varit så engagerad hela våren, men så var inte fallet! Jag hade en toppenkväll med mina vänner i Stockholm. Det var så härligt att få sitta och dricka vin och äta god mat och prata en hel kväll. Prata om andra saker än barn! (Även om de kom upp som samtalsämne flera gånger också förstås).

Det var skoj att vara ute på en krog igen. Dricka öl. Dansa lite. Kom knappt ihåg hur man gjorde och det syntes säkert!

Härlig kväll i Stockholm

Tillbaka till Eurovision; jag hade åtta låtar vid första lyssningen som jag trodde skulle hamna i top 10. Jag hade väldigt, väldigt fel. Tyskland vann, men det var det enda som stämde...

Sverige (förstås, inte bara för att jag är svensk utan för att jag faktiskt tycker att den är bra)
Moldavien (jag älskar saxofoner)
Bulgarien
Irland
Litauen (jag har den på hjärnan!!)
Albanien
Tyskland (Moas favorit)
Lettland

Sverige, Bulgarien, Litauen och Lettland tog sig inte ens vidare, Albanien kom på plats nr 16. Moldavien och Irland kom bland de fem sista.

Nästa år kanske jag lyckas pricka in fler rätt än vinnaren!

6 av 10

2010-05-28T10:20:00.002+02:00

6 av 10 känns inte så bra. Det känns inte alls bra att Sverige inte gick vidare. Jag som tyckte att den var så bra igår! Och att Danmark gick vidare istället känns riktigt tråkigt. Då får Bert Karlsson vatten på sin kvarn som hela tiden har gnällt för att den låten inte ens fick vara med i de svenska delfinalerna. Gnällt så mycket att han till och med låtit ett av sina dansband göra en cover på den. Den är ju fortfarande tråkig och typiskt schlagerdansbandspop.

Litauen föll också ur tråkigt nog. De var ju så söta i sina små silvershorts. Killen som sjöng för Bulgarien hade försökt för mycket men glömt att raka sig! Den låten gjorde sig bra på videon men inte alls live igår.

Vart tog Kroatien vägen? Ingen som vet.

Georgien och Cypern hade jag nästan med på min lista, men valde i slutet Danmark och Turkiet istället som alltså också klarade sig.

Vem hade räknat med att Ukraina skulle gå vidare? Inte jag i alla fall. Den strök jag omedelbart. Ack, så fel jag hade.

Nu när jag vet vilka som är i final så tror jag stenhårt på att Tyskland vinner. Om den lyckas nå fram i sändningen på lördag. Jag hoppas på det! Om det inte blir Tyskland så hoppas jag på Irland, för då ska jag ta med mig Per och Moa och passa på att åka på semester dit nästa år.

Livsuppgift

2010-05-27T16:44:00.002+02:00

Att få Moa att skratta och le är min livsuppgift just nu. Det är det enda viktiga, det enda som betyder något i världen, just när hon skrattar.

Så jag borrar ner näsan i magen på henne, blåser luft, gör pruttljud. Jag smaskar på hennes händer och låter mitt hår kittla hennes kinder. Blåser henne under fötterna, tittar henne i ögonen, gör konstiga ljud och härmar hennes läten. Hon ler stort, fnissar och ibland kommer det ett kluckande skratt.

Det är ljuvligt.

Gissningslek

2010-05-27T14:03:00.003+02:00

Jag ska våga mig på en gissning inför kvällens semifinal. Det är inte lika lätt som i tisdags för då var det så många usla bidrag som föll bort. Den här gången är det flera som är så där jobbigt halvbra, eller halvdåliga om man vill se det så. Det kan egentligen gå precis hur som helst! Så det får blir en gissning på vilka jag tycker eller vilka jag tror kommer att gå vidare till finalen:

Sverige (förstås)
Bulgarien
Irland
Litauen
Armenien
Israel
Kroatien
Turkiet
Azerbaijan
Danmark

Om det inte blir full pott så byts någon ut mot Schweiz eller Rumänien. Eller båda två.
Skitsvårt att gissa.

Absolut största skrällen blir om Holland eller Slovenien går vidare!

Ikväll mutar jag Per med fruktsallad och glass.

7 av 10

2010-05-26T09:08:00.002+02:00

7 rätt av 10 är inte så pjåkigt tycker jag. Gårdagens semifinal var verkligen inte så hejdundrande spännande, men som den schlagernörd jag är i dessa tider så var det kul ändå.

Per fick äppelpaj och vaniljsås så han var nöjd och Moa diggade loss till Albanien.

Det mest intressanta var att se vilka låtar som gjorde sig bra live och inte. Lettland som jag gillat fungerade inte alls, så jag var inte så förvånad över att de inte gick vidare. Serbien däremot som bara verkat konstigt poppade till sig och blev ganska kul.

Nog om det.

Idag ska vi kolla på ett hus igen. Ett litet gulligt rosa hus strax utanför Örebro. Vi körde förbi där i måndags och det såg lite inklämt ut mellan vägen och ett annat hus, men vi ska titta i alla fall. Vem vet, det kanske faktiskt är vårt drömhus!

Jag drömmer om att ha en liten trädgård, att det bara är att gå barfota från vardagsrummet och sätta sig på gräsmattan under ett äppelträd. Eller ett körsbärsträd. Eller ett plommonträd. Och sen kommer mina vänner på besök och då dukar jag fram kaffe och Pers nybakade bullar på altanen. Det blir fint det!

Schlagerblogg

2010-05-25T13:05:00.002+02:00

Jo, jag vet, det är väldigt mycket schlager nu. Jag tycker faktiskt att det är roligt. Och så har jag inte så värst mycket annat för mig. Plus att Moa tycker att det spännande att titta och lyssna på låtarna.

Hur som helst. Ikväll är det semifinal nummer ett och jag måste ju bara spekulera i vilka låtar jag tror går vidare till finalen! Ikväll blir det definitivt Albanien, Lettland och Moldavien. Jag är ganska säker på att även Belgien, Island, Slovakien och Vitryssland går vidare. Sen kan det gå hur som helst, men jag gissar på Bosnien Herzegovina, Malta och Portugal (trots att den flickan ser läskig ut).

Jag hoppas att jag har fel på någon av de sista tre och att Finland kommer med. Deras låt är kass, men det är ju trots allt vår fina granne Finland!

För att få Per att göra mig sällskap har jag lovat att ordna en äppelpaj till ikväll, så snart ska jag ge mig av ut i regnet för att köpa äpplen. Vad gör man inte för världens finaste pojkvän?