Ebba fyllde två år i fredags! Två år!
Det är ibland en helt overklig känsla, att jag har de där barnen, att de är mina, att de finns på riktigt och att de är så fantastiskt fina!
Två år! Än så länge är hon lite bebis fortfarande och jag passar på att krama om den mjuka goa kroppen, ha henne i knät innan hon blir hård och kantig och bära omkring på henne innan hon blir för tung. Och hennes skratt! Hon skrattar så hon kiknar.
Finaste, finaste.
Senaste dagarna så har hon börjat lägga på -is efter ord. Jag vet inte om det beror på att vi (jag?) ibland kallar henne spökis eller sötis, eller för att Moa säger hästis om sin häst.
- Ostis, mättis, knäis, pappis, hundis, och så vidare. Det är lika sött varje gång och Per och jag bara fnissar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar