Vi hade ett allvarligt samtal om döden idag, jag och Moa. Det hela började när vi gick till dagis. Det hade regnat på morgonen och lite här och där på vägen kröp det maskar. Jag visade på en lång mask som kröp och hon studerade den fascinerat. Resten av vägen fortsatte vi att titta på maskar.
När jag hämtade henne på eftermiddagen hade det torkat upp och alla maskarna var borta. Förutom de som var överkörda eller trampade på och helt mosade.
Vid stället där vi hade sett den första masken såg sig Moa omkring och utbrast lite förtvivlat: "Masken?!" Då förklarade jag för henne att den hade krupit iväg till gräsmattan och ner i jorden, där alla maskar bor. Det tyckte hon var spännande. Frid och fröjd. Men så uppmärksammade hon en av av de mosade maskarna. "Den är gammal" sa jag lite ogenomtänkt. "Slänga den?" tyckte Moa och jag svarade bestämt att den minsann kunde ligga kvar där på vägen. Moa satt på huk och granskade den. "Masken sover", sa hon. "Ja, det kan man säga att den gör", svarade jag. Och så tog jag mig i kragen och försökte fint och pedagogiskt förklara för min tvååriga dotter att masken inte bara var gammal och sov, utan att den var död. Hon lyssnade med en bekymrad rynka i pannan, och sen gick vi vidare hem.
När vi kom hem berättade hon överlyckligt för sin pappa att maskarna kröp ner i jorden under gräset, där de bodde.
Känns ganska bra att det var historien om de levande maskarna som hon ville berätta om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar