När jag ammar Ebba, och hon ligger och vilar med huvudet i mitt armveck och med rumpan i min hand, och hon luktar gott av bebis och hon andas så snabbt och ögonlocken blir tunga av mjölken och hela hon blir tung och avslappnad och händerna är knutna, då får jag ibland en rofylld känsla av att jag vill ta henne med mig, rymma.

Men det behöver jag inte, för hon är redan min.